Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - ”Litteratur” och ”underhållning”. En enquête med svar av författare, förläggare, kritiker, biblioteks folk och bokhandlare - Carl Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR” OCH ”UNDERHÅLLNING”
det kommit att låda något misstänkt vid
begreppet underhållning — medan det bör vara
ett primärt krav på varje diktverk att det skall
vara underhållande, att det skall underhålla
vårt intresse och vår lidelse, underhålla vårt
engagemang för sin författares människor och,
i bästa fall, idéer.
Men i stället har ju ”underhållning” blivit
ett ord som man utnyttjar i nedsättande syfte.
Delvis kan det naturligtvis bero på att så
mycket dålig litteratur ingenting annat är än
underhållning — för den dåliga publiken. Men
framför allt beror det väl på den allmänt
glädjedödande tendensen i tiden, vår hopplösa
mantalsskrivningsblankett i farmen Glädjedöd.
Ty i ögonblickets tendens mot allt sådant som
är roligt, ligger även något av det klassiska
resonemanget hos en av Cromwells puritaner:
han ville förbjuda björndans. Inte därför att
det var synd om björnen utan därför att det
var så roligt att titta på. Med tråkigheten nu
för tiden förhåller det sig ju så att man
knappast längre kan säga om en roman, en
teaterpjäs eller en film att den är tråkig — och i
ordet tråkig våga lägga in en kritisk
innebörd.
Inom de fina litterära kretsarna anses det
ju t. ex. inte riktigt fint att tycka om Somerset
Maugham — han har faktiskt aldrig hos oss
fått det erkännande till vilket han varit
berättigad. Det har betraktats som misstänkt att
han inte bara varit en utomordentlig psykolog
utan också varit spirituell och ägt charm. Att
han varit underhållande. Den litterära kritiken
här i Sverige har klart underskattat honom
därför att denna kritik överlag nedvärderar
underhållningsmomentet i den litteratur som
den bedömer.
Detta får naturligtvis inte fattas som ett
generellt underbetyg — kritiken har utfört en
välgärning när den, som faktiskt skett, lyckats
ur vår publiks medvetande radera ut de usla,
fabriksgj orda, översatta
underhållningsromaner, som för bara några åt sedan
översvämmade den svenska bokmarknaden; det är en
heder för denna bokmarknad att så många av
den amerikanska bokhandelns best sellers
blivit worst sellers här hemma och att man här
ärligt vågar säga ifrån: detta är en stor
succésroman — när den är som värst. Men det har
nog också hänt att man kastat ut barnet med
badvattnet — inte för att jag som förläggare
generellt vill kräva ”rätt recensent åt rätt bok”,
men nog för att man ibland skulle önska att de
rena underhållningsromanerna bedömdes efter
sin grad och sin art. Alltså: av en recensent
som representerade den grupp läsare till
vilken romanen i första hand vänder sig.
Recensenten skulle klart säga ifrån att detta är en
underhållningsroman utan litterära
pretentioner — som sådan är den lyckad. Eller: som
sådan är den misslyckad.
Jag häpnar när det i en av de här
enquéte-frågorna talas om en ’gränsdragning mellan
den värdefulla litteraturen och
underhållnings-litteraturen. Det är väl den gränsen som vi
måste söka sudda ut — skall det riktas något
generellt krav på den s. k. värdefulla
litteraturen just nu, så är det väl framför allt att
den skall göras mera underhållande. Det är
inte avsett bara som en vits om jag säger att
det borde vara en av kritikens uppgifter att
påpeka att lättsinne kan vara lika roligt som
ångest. Och litterärt lika underhållande.
Till sist är naturligtvis frågan den vad den
ene eller den andre inlägger för mening i
begreppet underhållning. För den ene är Alice
Lyttkens underhållande, för den andre
”Bröderna Karamasov”. Kritiken — liksom hela
den litterära bildningsrörelsen — skall
uppfostra läsaren att skärpa kravet på sin egen
uppfattning av begreppet underhållning, lära
honom inse att första förutsättningen för att
ett diktverk överhuvudtaget skall vara
underhållande, är att det är sant, att dess människor
är äkta och riktiga.
Själv menar jag fortfarande att
Budden-brooks är den mest underhållande roman jag
läst. Men jag går kanske att uppfostra, jag
också.
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
