Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - ”Litteratur” och ”underhållning”. En enquête med svar av författare, förläggare, kritiker, biblioteks folk och bokhandlare - Dagmar Edqvist - Allan Fagerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”LITTERATUR” OCH ”UNDERHÅLLNING”
själv och med pretention på allmängiltighet
konstatera: nu är jag ”underhållen” — men
nu är jag jaggu mej engagerad på ett själs-
finare sätt som inte har någon benämning...
Eller bör han bara få litteratur med etikett och
bruksanvisning ?
ALLAN FAGERSTRÖM
kritiker
Såvitt jag förstår är all ”litteratur” — för
att begagna redaktionens skrivsätt —
underhållande. Den enda estetiska lag som jag kan
föreställa mig vara jämnårig med diktkonsten
är den som förbjuder diktaren att tråka ut sin
publik. Olyckligt nog tillhör emellertid
underhållning de begrepp som är känsliga för
inflation. Redan på 1700-talet var det illa
beställt med dess anseende — ”Det är en nog
allmän och lika felaktig tro hos mine käre
Landsmän, at et arbetes grundlighet bör
bevisas genom des ledsamhet”, heter det med en
djupt känd formulering hos filosofen på
landsvägen — och i våra dagar har begreppets
innehåll, främst genom radions insatser, tunnats
ut till den intressanta grad att underhållning
blivit lika med sin motsats, dvs. någonting
likgiltigt. Det förefaller mig som om ordet
ibland har denna och ibland sin ursprungliga
betydelse i det frågeformulär redaktionen sänt
ut, vilket kan tänkas skapa en viss förvirring.
Det är denna, snarare än respekt för ämnets
höghet, som är orsak till de fumligheter som
kan spåras i det följande.
Ja, jag anser nog att en litteratur som
huvudsakligen syftar till underhållning —- och
då menar jag inte underhållande = likgiltigt
— har existensberättigande. Vår första
svenska roman är sålunda en ren
underhållningsroman — författarna hade sannolikt en
”allvarlig syftning” med ”Adalriks och Giöthildas
äfwentyr”, som säkert inte många då och ingen
nu bryr sig om, men den lever på att den är
trevligt berättad. Samma gäller ett rätt stort
urval av vår litteraturhistoria. Och skulle inte
— för att ta ett modernt namn men samtidigt
undvika att såra någon levande författare
genom att kalla honom underhållande — skulle
inte signaturen Claque, vår f. n. styvaste kåsör,
ha ett existensberättigande, bara för att hon
kanske inte alltid har ett särskilt allvarsamt
syfte? Berättandet är i och för sig en konst,
har varit det i alla kulturer så länge det bevarat
sitt sinne för proportioner, och varför
undertrycka det?
Speciellt som det är så få — oändligt
mycket färre än de som försöker — som behärskar
konsten att skriva ”litteratur med allvarlig
syftning”. Syftningen kan naturligtvis aldrig i
och för sig adla ett diktverk — det krävs
andra meriter för den proceduren. Däremot
kan den locka en författare att förlyfta sig,
och det är i allmänhet rätt beklämmande att
bevittna.
Det är väl troligt att kritiken, sådan den för
ögonblicket bedrivs i Sverige, rätt ofta bär
skulden till den sortens missriktade ambitioner
hos författarna. Här i landet är det inte fint
att berätta bara för att förströ, och de
författare som inte behärskar någon annan konst
än denna tvingas, om de inte alldeles ska
komma i skymundan, förr eller senare till det
alltid lika besvärande valet mellan dopet och en
kristen klinga, för att citera den underhållande
”Rolandssången”. Och allt gott om dopet, men
ingen kan komma ifrån att det blöter ner.
Att författarna hamnar i denna situation
beror förmodligen på att litteraturkritik i vårt
land i stor utsträckning utövas av allvarsamma
män, vilka på sin uppgift lägger
ämbetsmannens höga men emellanåt måhända lite snäva
perspektiv. Framställningssättet blir ofta
därefter, men eftersom kritikern inte lyder under
samma lag som förbjuder diktaren att tråka ut
sin publik, kan den sidan av saken gudskelov
förbigås här. Men man bör heller inte under
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
