Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ulf Wittrock: Ellen Key i närbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULF WITTROCK
ELLEN KEY I NÄRBILD
Är en renässans för Ellen Key möjlig? Vid
hundraårsminnets högtidlighållande i
december 1949 förklarade sig ett par av hennes
gamla lärjungar, Mia Leche-Löfgren och
Jal-mar Furuskog, tro därpå. Fru Löfgren menade
att Ellen Keys kärlekslära och
uppfostrings-program en gång skall bli aktuella på nytt.
Framlidne rektor Furuskog hävdade att
särskilt hennes antikristet religiösa förkunnelse
är av bestående värde. — ”Livslinjers” andra
del utgör, förklarade han, ”en andaktsbok
utan någon motsvarighet i vårt land och kanske
knappast i hela världen”.
Det är ett faktum att man behöver veta en
del om Ellen Key för att nu rätt uppskatta
hennes produktion. Den personliga kontakt
hennes direkta lärjungar ägde måste vi yngre
därför söka ersättning för. Jag tror att den
biografiska och idéhistoriska forskningen kan
komma att åter skaffa Ellen Key lyssnare. Den
skall visa hennes tidsbundenhet, men också det
tidlösa i hennes livsåskådningskamp, den skall
göra människan bakom verket levande på nytt.
Forskningen skall låta Ellen Key, biktmodern
framför alla, öppna sitt eget hjärta för oss.
Vad som främst karakteriserade Ellen Key
var ju hennes oerhörda vitalitet, hennes intill
ålderdomen omättliga livsaptit. ”Jag har icke
det skarpaste huvudet — men elden; min eld är
den största i Sverige”, lyder ett bekant
yttrande av Strindberg. Han hade likväl en
medtävlare; hur vitt olika de än var till sitt
skap-lynne ägde Ellen Key och Strindberg dock
samma oerhörda mottaglighet för nya intryck,
nya idéströmningar, vilka för dem båda blev
till brännande livsfrågor. Likgiltigheten och
det slappa accepterandet var dem lika
främmande. Men i Ellen Keys fall stod den
lidelse
fulla intensiteten i regel positivt inriktad —
med sin ljusa, bejakande natur hade hon
aldrig långt till entusiasmen och hänförelsen. Det
var hennes geni, har man med rätta anmärkt.
Emellertid har det blivit alltmer klart att
man inte får överbetona hennes sunda harmoni,
hennes optimistiska livstro. Hon strävade alltid
efter den, hon ville stå som den olympiska
levnadskonstnären förkroppsligad. Redan i
augusti 1868 har hon gjort ett utkast över
levnadskonstens begrepp.* Hon ämnade, heter det
i denna ungdomsanteckning, söka bilda av sig
själv ett konstverk av idealisk skönhet:
”hand-lingsrik och handlingsstark hoppfull och
hjer-tevarm skall jag lefva mitt lif ut hurudant det
än må blifva friskt eller sjukt, högt eller lågt
ensam eller rik på kärlek — det skall blifva ett
fullkomligt lif, ett konstnärslif ...” Ett sällsynt
rikt liv förunnades henne också, men sorgen och
smärtan blev henne välbekanta. Den långvariga
religiösa emancipationen bragte henne under
sjuttitalet svåra lidanden. Först vid detta
decenniums slut står hon som en icke kristen,
jublande över sin nyvunna deistiska
utveck-lingstros härliga perspektiv. Under åttitalet
skänker henne kärleken till Urban von
Fei-litzen-Robinson gränslös lycka — och bittra
kval. Hur otillfredsställande för Ellen Key med
hennes helhetskrävande, stolta natur var inte
detta platoniska, hemliga förhållande till en
gift man. ”Jag tål inte den superidealiska,
himmelska kärleken”, utropar hon i ett brev till
Robinson i juli 1881. ”Kärleken börjar-—-som
en götisk kyrkbyggnad, med grunden i jorden,
och spiran in i stjernorna! Då är den hel och
* Jfr Thor Sten: Ellen Key. Ett författarliv,
speglat i brev (1868—1900) i Svensk litteraturtidskrift
1949.
673
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
