Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ulf Wittrock: Ellen Key i närbild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ULF WITTROCK
sann. Du har hängt spiran uppe i molnen
genom någon slags akrobatkonst.” ”Låt oss då
glo på stjernorna”, hånar hon längre fram i
samma brev, ”tills vi bli så styfnackade, att vi
inte ens kunna titta åt jorden! Låt oss då vara
så helt igenom sublima och superfina att vi
glömma att vi ega kroppar! Men vill du ha’
mig till en helt enkelt glad och jordiskt
troende, lycklig, stolt och trygg qvinna — så får
du allt vara god och ge mig vilkoren för att
bli det, som äro: för min samvetsfrid
vissheten att jag är den qvinna du mest älskat..
Med rörande saktmod har Urban von Feilitzen
besvarat dessa häftiga anklagelser. ”Jag är kär
i Dig”, försäkrar han, ”och Du förblir den
qvinna, jag är kär i, i alla tider och alla
evigheter.” När Robinson så vid schismen dem
emellan mot åttitalets slut inte ville stå för sin
kärlek, förnekade sina känslors allvar, blev
detta för henne en chock, som så när drivit
henne till självmord. Förnimmelsen av att vara
sviken följde henne mer eller mindre stark
hela livet, bitterheten mildrades endast
småningom. ”Jag är en dödad människa,
lifsner-ven är söndersprungen”, skriver hon i ett brev
till en nära väninna 1890 och menar sig kunna
konstatera: ”Att i en eller annan form lida
— det har alltigenom varit min behållning af
förhållandet.” Är 1898 talar Ellen Key i brev
till samma adressat om hur hon ständigt måst
nöja sig med smulorna — ”allt har tvungit
mig att resignera”.
”När sålunda hvarken naturen eller
kulturen, hvarken andras öden eller vårt eget visa
oss en gudomlig kärlek eller rättvisa, då
ge-nomlefver man en tid, hvars mörker är
djupare än dödens, det att tänka sig lössliten från
den urgrund i och genom hvilken lifvet ägde
mening och mål. Då vill själen endast
förintelsen; då lyckönskar man endast de döda
och beklagar endast de födda; då står man
kall inför alla sorger, emedan lefvandet själft
är den oändliga sorg, inför hvilken alla andra
bli små.” Så heter det i ”Livslinjers” andra
band 1905 (s. 109 f.). Men livstrons stora
för-kunnerska fortsätter: ”... är den ytlig, som
ald
rig varit pessimist, så är den ytligare, som
alltjämt förblir det. En dag upptäcker den, som
blickar djupare än till ytan, att det enda vissa
vi veta om lifvet är dess möjlighet af
omvandling, dess formbarhet. Och med denna
upptäckt återkommer hoppet, hoppet att lifvet kan
varda hvad vi göra det till.” I den svåra
personliga krisen bröt Ellen Keys visserligen
okristna guds- och odödlighetstro samman.
Från nittitalets början är hon en
utvecklings-troende agnostiker eller panteist, vinnande allt
större skaror för det gudlösa evangelium hon
med lidelsefull hängivelse och suggestiv kraft
predikar.
Gudsförnekelse och brinnande ”religiositet”
— det är en av motsättningarna i Ellen Keys
liv och verk. Självhävdelse och
självuppoffring är en annan. Hon som var godheten och
hjälpsamheten personifierad hyllade, om ock
med viktiga reservationer, Nietzsches
över-människolära, lärde att ”min mänskliga
själf-härlighet kan göra mig gudomlig under den
blink af evigheten, i hvilken jag är en af de
böljor som utgöra hafvet, hafvet, som är större
och starkare än böljorna” (”Tankebilder” I, s.
238).
Själv barnlös hävdade hon med brinnande
patos barnets rättigheter. Hennes bok ”Barnets
århundrade” lästes och gav impulser åt
pedagoger och föräldrar över hela världen. ”Den
ömhet jag slösat på 3 kattungar efter
hvarandra (och det mellan 30—40 år sista gången)
kunde ha räckt åt minst sex barn!”, bekände
Ellen Key en gång med drastisk
sanningskärlek. Hennes barnakärlek räckte mycket längre,
den sublimerades i den
”samhällsmoderlig-het”, varmed hon ville att kvinnan skulle få
utlopp för sin modersinstinkt inom samhällets
skilda områden.
Monogam till sin läggning och erotiskt
oskyldig blev Ellen Key den fria kärlekens
prästin-na. Men det var främst frihet från den kyrkliga
vigselns signerier, inte från trohet och ansvar,
som hon i sin kärlekslära kämpade för.
Ellen Keys skrifter är fyllda av patos, av
högstämda ordalag. Hennes drastiska humor
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
