Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT STUBBENDORFF
HUR DET GICK MED PINNEBERGS
Det kom en tid då Hans Fallada började
kallas för halvnazist, anpassling. Samtidigt
som en del gott folk i vår utkant av Europa
under trycket av Tredje rikets växande makt
och propaganda började luta åt den åsikten,
att Adolf Hitler nog var ett geni, fick många
gärna ett tonfall av medlidsam nedlåtenhet,
när den nordtysk-berlinske skribentens böcker
kom på tal. Han levde ju kvar i sitt land, han
gav ut romaner och hade det bra — i en
epok då anständiga tyska författare borde vara
flyktingar och martyrer! Somliga betedde sig
rentav som om de nu begagnade
omständigheter och konjunkturer till att äntligen ge
uttryck åt ett dittills förstulet förbehåll, att
Fallada, trots de stora upplagorna och den
stora populariteten — eller just därför —
absolut inte var en stor författare. Det
lättillgängliga i hans skildring, den blida
sentimentaliteten, det skuldmedvetna flinet, den detaljerade
vardagligheten och trohjärtade vidlyftigheten,
den in i de minsta gemenheter intimt förtrogna
beskrivningen av det mänskliga benämndes på
det självplågelsebelåtna svenska 40-talet
kol-portage. Det fanns folk som uttryckte sin åsikt
om hans till synes överflödande författarglädje
på exempelvis följande sätt: ”Han är ju sån,
så när han har skrivit sig ner till kanten av
papperet, fortsätter han på bordskivan!”
Hur nära — och hur avlägsen ■— en sådan
karakteristik är verkligheten, ska jag göra ett
försök att visa. Nära fem år efter det han gick
ur tiden i Berlin, förstörd av sprit och morfin,
och i samband med att ännu en av hans böcker
har kommit ut postumt, kan man våga sig på
en första översikt av hans öde och hans verk.
Rudolf Ditzen, som hans verkliga namn
lydde, var son till ett pliktälskande
kammar
rätts-, med tiden riksrättsråd — ättling av
jurister och statstjänare och kunde blicka
tillbaka på ett stamträd bort i medeltiden. Från
den dag då han kom till världen var han
avsedd att själv bli jurist. Födelseåret var 1893.
Han växte upp i en släkt- och familj eatmosfär
av vad som i preussiska ämbetsmannakretsar
på Wilhelm II :s tid var klokt och tillbörligt.
Den uppgift hans uppfostrare hade ålagt sig,
omfattade jämväl att med traditionell fasthet
bibringa gossebarnet en åstundan efter en
pliktuppfylld, hedersam framtid. Av hela sitt
hjärta ville pojken också vara sina ledare till
lags, med sin valpaktigt varmblodiga
benägenhet att stå på god fot med sin omgivning
önskade han ivrigt lyda och visa sig värdig.
Det var bara det, att han liksom av ett
ofrånkomligt tvång ända från början gjorde sådana
avvikelser från vad man väntade av honom,
som föräldrar på den tiden med tungt hjärta
och naiv sj älvutlämning brukade kalla för
”dåliga anlag”. Troligen var han inte värre än
andra pigga småglin i dessa konvenansbundna
kretsar i Greifswald, Hamburg, Berlin,
Leipzig — familjens huvudstationer på den
faderliga karriärens väg. Han snattade, ljög, rökte,
hittade på sattyg i största allmänhet, fuskade
i skolan, umgicks med icke önskvärda
kamrater. Men säkert reagerade han djupare än
genomsnittet på hård aga och annan
pedagogisk misshandel. Han förföljdes av ett
olycksöde, som av ålder i kretsar med spartanska
ideal har betraktats som nära nog värre än
ett karaktärsfel, som dumhet: han blev så lätt
tagen på bar gärning. Så traskade den
blivande förlorade sonen sin ödesbestämda väg
över brutna löften och svikna föresatser, med
ett alltför dåligt samvete — med allt större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
