Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT STUBBENDORFF
EN PINNEBERGSIDYLL
Fallada-Ditzen med sin son i första äktenskapet
misstro betraktad av klanens moralvårdande
instanser. Den unga organismen svarade med
en klassisk omställning: han blev sjuklig. De
bokliga studierna slapp han ifrån i gymnasiet
och placerades ut som lantbrukselev — adjö
med juristeriet! Första världskriget
tillbringade han som anställd i det tyska
potatis-ransoneringsverket, samt ägnade sig åt
storstadsliv i Berlin. Vad han efter kriget sysslade
med för sitt uppehälle är inte klart utrett.
Han tjänade i alla fall bra med pengar, var
medlem i ett gäng av den tidens förlorade
ungdom, skrev ett par asfaltromaner. Och
begick i sitt lättsinnes överdåd det avgörande
felsteget. Han tycks ha varit något slags
kassaförvaltare. Sonen till en ledamot av landets
högsta domstol visade sig fullt ut besanna
olycksprofetiorna, han var en förbrytare!
Efter avtjänat straff sjönk unge Ditzen för ett
antal år nedom horisonten för släktens
kunskapande organ. Alldeles ung var ju den sent
utvecklade mannen inte. Han var nära de trettio.
Många familjer brukade deportera sådana
rötägg. Eller också räddade sig de misslyckade
på eget initiativ utomlands — undan
depression, alkoholism, lagbrott och att sluta sina
dagar på en anstalt i det kära fosterlandet.
Rudolf Ditzen stannade. Alltför intelligent för
att inte genomskåda propagandans floskler var
han också för naivt och renhårigt stolt för att
vilja finna utlösning och befrielse på den väg,
som så många av den tidens missledda,
förrådda, avsigkomna tyska ungdomar valde: att
som skränfockar eller slagskämpar delta i
endera av de två ytterlighetspartiernas
”uppbyggnadsarbete”. Naturligtvis kan motviljan
också delvis ha varit instinktivt betingad av
hans ursprungsmilj ö.
Han hade lärt sig att ha en tillflykt i spriten.
Det blev emellertid så, att han inte längre
regelbundet begagnade ifrågavarande
tillflykts-möjlighet. Han hade fått ordnat arbete, och
år 1929 hade han gift sig. Hon hette Anna
Margrete Louise Issel, från Hamburg.
Den nya starten som författare, som Hans
Fallada, ledde till ett lokalt tyskt genombrott
år 1931. Boken ”Bauem, Bonzen und
Bomben” (”Kravallerna i Altholm”, 1941) är en
förtjust skildring av nordtyska bönders kamp
mot ett obevekligt skatteverk, en berättelse om
bondeorganisationers, socialdemokraters och
hemliga nazistiska uppviglares ränker och
mot-ränker, kraftmätningar mellan rivaliserande
instanser inom ett överorganiserat polisväsen
och en administrativ apparat i upplösning. Den
600 sidor mäktiga boken gick först som
följetong i en Hamburgtidskrift, väl understödd av
reklam, och sedan genom boklådorna ut i
15 000 exemplar. Romanen uppges ha varit
riktad mot socialdemokraterna, alltså de som
av den bokköpande, politiskt efterblivna
allmänheten ansågs böra ta emot örfilarna. När
man tjugu år senare läser boken, finner man,
att den så gott som ende riktigt sympatiska
figuren är den borgmästare Gareis, som fick
symbolisera socialdemokraternas nederlag. Det
var inte politiken som intresserade Hans
Fallada, det var människorna. Den typ — eller
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
