Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR DET GICK MED PINNEBERGS
den modell — han från början hade valt ut
att skapa borgmästare Gareis efter, visade
förutsättningar att under hans författarbegåvnings
slagruta ge till resultat bilden av en helfärdig,
rättsinnig människa.
Antingen han gjorde det med viss beräkning
eller inte, med förebilden för ögonen eller
utan en medveten tanke på någon förebild,
gav han nästa år livet åt ”Kleiner Mann —
was nun?” — alltså ”Hur skall det gå med
Pinnebergs?” Lika litet med en sådan bok
som med bondekravallromanen kunde den
misslyckade vänta att vinna tillbaka klanens
förtroende. Inte förrän en världsopinion hade
fastslagit, att Hans Fallada var en mästare,
inte förrän det visade sig att boken på kort
tid gick ut i 145 000 tyska exemplar och
översattes till 16 andra språk. Men då upphörde
bokens ämne och ämnets behandling med ens
att spela någon väsentlig roll. Då var den
misslyckade ju inte längre misslyckad, den
karaktärslöse hade i den metamorfos som under
sådana omständigheter plägar äga rum,
förvandlats till en karaktär. En världsberömdhet
måste accepteras, om inte annat så för
korrekthetens skull.
Det lilla clowneriet i Chaplins stil, förstod
folk det? Den insmickrande variationen på
temat tafatt, troskyldig livsglädje, arbetslöshet,
vanmakt och värnlöshet, som mynnar ut i den
oförskyllt bannlystes bottenlösa, vilda
förtvivlan, när polisen har schasat honom ut i
körbanan, ner från trottoarens gemenskap med
snyggt klätt folk — förstod man detta
skälvande rop över människors djuriska
hjärtlöshet! Chaplin vann ju ett fåtals förståelse till
offret att låta sig beflabbas som gycklare av
millioner. Vad vann Fallada?
Familjeförsörjarens ekonomiska problem
var löst. Möjligen vann han styrka att lugnt
avstå ifrån förlåtelse från klanen, som ända
till så nyligen hade hållit honom
exkommuni-cerad. Det betyder inte så mycket. Viktigare
var kanske, att rädslan för tillvaron inte
längre var så stor, att samvetet kändes lättare.
Det viktigaste var emellertid, att han hade
fått mod till en stor uppgörelse. Tvärtemot vad
klanens konservativa, improduktiva massa
hoppades, nämligen att han med tacksamhet mot
Den Högste skulle begagna den vunna
framgången till att socialt permanenta sin ställning,
camouflera det förflutna med nylackerad
anständighet, ”låta allt vara glömt”, med andra
ord göra sig värdig att återupptas bland
respektabelt folk — förskräckte han familjens
pöbel, så att den väl aldrig glömde det. Vem
Hans Fallada var visste vid det laget de flesta
som kände familjen Ditzen. Och så begick
detta släktens före detta misslyckade subjekt,
nu sedan han lyckligen hade rehabiliterat
namnet, den hänsynslösa indiskretionen att från
sitt nyinköpta torpställe i södra Mecklenburg
genom sitt förlag i Berlin av trycket utge sina
samlade erfarenheter från ett så och så många
månaders tukthusstraff, avtjänat för
förskingring!
Boken ”Wer einmal aus dem Blechnapf
frisst” (”Adjö — och välkommen tillbaka!”,
1934), den burleska romanen om den
oförbätterlige fängelsekunden Willi Kufalt, är en
oförbehållsam uppgörelse — inte främst och
innerst med den släktmiljö, som gav den
misslyckade hans första start som misslyckad, inte
med fängelseförhållandena i Preussen, fast de
likvisst beskrivs i sin medeltidsäkta råhet, inte
med de officiellt humanitära organisationer,
som utnyttjar frigivna fångars belägenhet till
att utsuga dem och j ämna vägen tillbaka till
stillot åt dem — nej, innerst och egentligen
är boken Hans Falladas uppgörelse med detta
samhällets olycksbarn Kufalt, med sig själv,
när han var som djupast nere. Det är en
deklaration av mentaliteten hos den utan nåd
och förbarmande förskjutne och uteslutne. Han
är en i sanning ”åt rättvisan prisgiven”. Inte
på grund av lagarnas otidsenlighet, fast även
deras effektivitet skildras i dess oförnekliga
barbari — utan prisgiven är han egentligen
på grund av sin allmänmänskliga svaghet,
skildrad och framställd så rent bokstavligt som
svaghet, att man blir rädd. Det är nämligen
fråga om en helt normal egenskap, denna svag-
3 BLM 1951 IX
681
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
