Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT STUBBENDORFF
HANS FALLADA
Ett foto från välgångens dagar
het — allas vårt beroende av vår omgivning,
dess nåd eller onåd—den en gång utstöttes
oförmåga att övervinna det tryck miljön har lagt
på honom, den en gång fallnes oförmåga att
tilltvinga sig människorätt igen. En allas vår
oförmåga. Vad boken djupast förmedlar är
en förnimmelse, att detta kan råka hända vem
som helst!
Både förut straffade och hittills ostraffade
personer fascineras av boken om
fängelsekunden Willi Kufalt, i Sverige har den gått ut i
fyra upplagor. Det är en förskräckande bok,
fruktansvärt sann, genial i sin undermening.
Den som skrev den bad inte om lov att få
komma tillbaka bland respektabelt folk. Tack
vare sin begåvning och en passande
konjunktur hade den förtappade och bannlyste och
förlorade i en handvändning tagit in hela det
svindlande handikappet, vunnit en position.
Honom rörde inte samhällskonvenansen längre.
Den hade han skrivit sig fri ifrån samtidigt
med skräcken för fängelset. Här ger han de
sina och alla socialt självtillräckliga människor
en muntert cynisk berättelse om ödesbestämd
hopplöshet och låter dem förstå: förhäv er
inte, ni som har råkat förbli hederligt och
korrekt folk!
Man följer en stigande kurva i Falladas
författarskap och liv. Han har fått kraft att
hävda sig gentemot allt, yttre och inre, som
har hindrat och hämmat honom, han når ut
i full frihet, njuter av livet tillsammans med
hustru och barn och tjänstefolk på sitt
ödetorp, som de med gemensamt arbete lyfter ur
dess lägervall. Att bygga, att odla, att skriva,
detta är att leva. Denna lyckliga tid skriver
han sitt förnämsta verk, ”Wir hatten mal ein
Kind” (”Barnet som vi väntade”, 1935).
Om denna bonderoman från Riigen med
dess sagoaktiga uppränning i en mystiskt
dunkel släktkrönika har meningarna varit delade.
Dess genuina skildringar av livet och
sysslorna på böndernas gårdar, dess groteska och
komiska inslag, det ångestfyllda motivet
kärlekens glädje och förfäran, människors öde i
människors obevekliga karaktär, barnet som
ännu ofött var symbolen för den allt
besegrande, okuvliga ömhetsdriften,
samhörighets-driften mellan man och kvinna — och som
fullgånget och felfritt lider döden, när det
förlossas till livet — romantik, vilken
roman-tism! Men då har man inte förstått den —
lika litet som boken om Pinneberg, lika litet
som berättelsen om Kufalt. Det är den
tragiska livsparadoxen boken handlar om. Det
är verkligheten. Människor sådana som denne
Johannes Gäntschow, bonde till Fiddichow, är
inga romantiserade karikatyrer. De finns —
eller åtminstone fanns, kanske nazisterna i sitt
likriktnings- och renodlingsraseri utrotade
dem. De var ättlingar av landets urinvånare,
de slaviska venderna. Ett slags moderna vildar,
fullt på höjden med, ofta överlägsna
civiliserade människor — med en mentalitet som
måste accepteras på samma sätt som ett
orubbligt faktum måste godtas. De kunde inte
bi
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
