Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT STUBBENDORFF
före Goebbels’ famösa ”erövring” av
rikshu-vudstaden. ”Rörelsen” — som knappast
näm-nes vid namn — åskådliggöres av en vilken
som helst grupp av män ur skilda
samhällsklasser i en fruktansvärd social situation. De
har i sin nöd fångats av vissa vaga paroller om
rättvisa och en ny ordning, de vill hålla ihop
och inte tappa modet. Det är med andra ord
på ett så tidigt stadium av rörelsens
utveckling i Berlin, att dess mest framträdande drag
— utom den berättigade reaktionen mot tidens
elände — är naivitet eller ett slags oskuld —
det är innan någon av medlemmarna har
genomskådat vad det rör sig om, innan någon
har sett anledning att dra sig undan (och bli
likviderad) innan den stora massan har
prostituerat sig för ”fiihrer-tanken”, dvs. innan
rörelsen har konsoliderats till ett instrument i
ledarnas händer, innan medlemmarna har
bundits vid ”partiprogrammet”, blivit
med-brottslingar i ledarnas syften. På ett annat
ställe låter författaren unge Heinz med kraft
fördöma judeförföljelserna. Och när fadern,
ännu upprörd vid minnet av att den i första
världskriget stupade äldste sonen hade berett
honom smäleken att gifta sig med den vanföra
sömmerskan Gudde, lägger all skulden på
henne och utbrister, att alla puckelryggar är
ena falska kräk, genmäler sonen Heinz
på-passligt, att det är alldeles fel att av kroppsliga
defekter eller detalj er härleda goda eller dåliga
karaktärsegenskaper — en oförtydbar kritik
av ”rasteorierna” i Tredje riket. Den fick han
också i sinom tid umgälla.
Samma slag av ”Konzessionen” som Fallada
gjorde åt nazismen i boken om Järn-Gustav,
samma slags eftergifter skulle man för övrigt
då också kunna påstå att han gjorde för
bolsje-vismen i boken om makarna Quangel,
romanen ”Jeder stirbt fur sich allein” (”En mot
alla”, 1948), den utomordentliga
karaktärs-skildringen av enkelt, redbart, fattigt folk, den
ångestuppj agande berättelsen om ett
övermäktigt — och på samma gång hur skrattretande
klumpigt och valhänt! — polismaskineris
in-ringning och obönhörliga, barbariska
likvide
ring av två ensamma försvarslösa människor i
krigets Berlin — den bok, som här i Sverige
senast av snusförnuftiga experter på tysk
litteratur tilldelades epitetet ”kolportage”. Men
vill man på detta tidens avstånd göra klart
för sig, hur anpasslingar var beskaffade, kan
man exempelvis tänka på medlemmarna i den
”esoteriska” lärjungekretsen efter den flyktade
diktar-fuhrern Stefan George, dessa
nazisternas själsfränder i efterlevnad av
ändamålet-helgar-medlen-regeln, som Bertil Malmberg på
sin tid utlämnade och beskrev i artikeln
”Georges adepter i nazismen” (återfinnes i
boken ”Utan resolution”, 1949). Tänker man
på vad dessa hundsvottar, dessa Tredje rikets
”tortyrmästare” enligt Malmberg i handling
svek, förrådde och förnekade för sin trygghets
och bekvämlighets skull, deras fasaväckande
likgiltighet för människoliv och mänsklig
värdighet, deras löjeväckande feghet och högmod,
deras självtagna ansvarsfrihet i strävan att
hålla sig flytande i nazismens fiihrerskikt, så
har man det verkliga materialet för att
åskådliggöra anpasslighetens psykologi. Hans
Fallada tillhörde en helt annan människotyp än
dessa fina, samvetslösa, föraktliga skönandar.
Han levde i ett uppriktigt skuldförhållande
till livet. Den trygghet han strävade efter var
rakt motsatt den som vinns med svek och
fömekelse av godhet, hjärta, mänsklighet. Den
stod inte i någon bestämd relation till
godtyckliga maktägande. Den var — mycket
förenklat uttryckt — att för var gång han
författade något nå en stunds förvissning om att
han dög. Att äta gott, att dricka, att känna
sig ompysslad, det njöt han av ända till
glupskhet. Men åter och åter drevs han från dessa
surrogat ut i en kraftmätning nära nog till
döds för att skildra livet, sådant det var för
honom — bittert och besynnerligt, med
drömmar om ljuvhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
