Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR DET GICK MED PINNEBERGS
Falladas verk för ”unerwiinscht” inom
Tyskland med biländer, samtidigt som den tvingade
hans förlag, Rowohlt, att slå igen. Fallada
stannade på sin gård i Mecklenburg, tills
katastrofen kom över honom. Den sista boken av
hans hand i Tredje riket var ”Heute bei uns
zu Haus”, skildringen av ett författarhem
(”Hemma hos oss”, 1945).
Vad författarskapet innebar för Fallada kan
på ett sätt uttryckas så, att det utgjorde den
ena polen i en tillvaro, som svängde mellan
två starka kontraster av spänning och
avspänning. I stort sett reglerades hans liv av den
oregelbundna rytmen mellan hänsynslös
koncentration och ett tillstånd av förströddhet.
vila, idyll. Övergången mellan dessa två
ytterligheter var olycksdiger.
Det som drev honom till den besatthet som
författandet tog sig uttryck i, var förmodligen
en komplicerad historia — säkerligen hade den
sitt upphov dels i ungdomsutvecklingen, dels
— kanske — i hans förnimmelse i nuet av
förhållandet till omgivningen i vidare
bemärkelse. Sambandet med dessa djupt liggande
eller ytligare orsaker måste här förbigås, jag
ska hålla mig till verkningarna: författandet,
överansträngningen, krisen i övergången från
vilotillstånd till aktivitet, från arbetets
van-vettstempo till en lägre utväxling. Muntert
skildrar han förändringarna i hus och familj,
när husfadern har förkunnat att han tänker
börja arbeta ett tag igen. Han går igenom de
pedantiskt omsorgsfulla förberedelserna, innan
han sätter i gång. Han beskriver den
sällsamma uppladdningen, som har en förintande
kraft, om något eller någon skulle försöka
hindra honom, men som förflyktigas till intet
och efterlämnar ödslig tomhet, om han med
ett enda ord till någon enda människa
förråder vad det är han måste skriva, och hur
han tänker ge form åt det. Sedan ägnar han
några hänförda ord åt den sällhet han
upplever, när allt är i ordning, uppladdningen
befinner sig på sitt högsta och han äntligen
på utsatt dag får börja. Så förråder han ännu
en hemlighet —• att han om möjligt för var
dag och för var natt som går måste försöka
skriva något mera — eller mycket mera! —
än den minutiöst utarbetade planen anvisar.
Dagarna, dygnen går, dagsbetinget hålles i
högsta kant, försprånget framför planen ökas,
ökas. Plötsligt brister den sista mänskliga
kontrollen, och nu är han såld, nu är
förbannelsen över honom — i detta möts det underbara
med det fasansfulla. Nu existerar bara ett,
detta hetsiga skrivande, detta anspända
vaken-hetstillstånd, i vilket hjärnan spinner, spinner,
producerar, producerar. Boken ”Jeder stirbt
fur sich allein”, 600 sidor, skrevs 30
september—24 oktober 1946.
Med ens, som om han halvt medvetslös hade
sprängt ett målsnöre, är han igenom. Boken
är färdig, formen fylld, planen fullbordad.
Liksom flämtande rör han sig utsluppen ur jäktets
vilda snårskog, framför honom öppnar sig
tomma rymden. Han famlar, han befinner sig
i ett ambivalent tillstånd av gott och dåligt
samvete, förvirrad av att inte längre ha
någonting att hålla sig till, att sträva efter, längta
till — utom att få vila. Att få sova. Han är
sömnlös. Han kan inte, han får ingen vila,
ingen sömn.
Författeriets konvenans hindrar honom att
vara fullt öppen, när han beskriver detta. Han
berättar om verkningslösa sömnmedel, han
talar om att han ibland under sådana perioder
har låtit lägga in sig på en nervkuranstalt.
Men han berättar inte, att nu är stunden inne,
då den gamle garvade drinkaren griper till
spriten, den kära, hatade tillflykten, utvägen
att narkotisera sig, att finna förströelse från
tomheten. Den fara som förhållandet till
familjen under dessa perioder utsätts för nämner
han inte heller.
På sommaren 1941 vistades han alltjämt på
sin gård. Han var en förbjuden författare,
hindrad i det som för människor som han är
detsamma som livet. Kanske stod han under
övervakning. Förnam han månne inom sig
reflexer och impulser som liknade dem han hade
haft som ung, när han då var utstött, när han
den gången var dömd av samhället, en
inspär
685
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
