Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT STUBBENDORFF
rad, bannlyst Willi Kufalt? Fick han kanske
inte ens leva i fred för gestapos agenter? Höll
de månne efter honom, så att han inte kände
sig säker i sitt eget hem, inte vågade skriva
det som han kände sig manad till, när
uppladdningen närmade sig sin fullbordan? Eller
skrev han den sommaren någonting som tömde
honom på krafter och besinning djupare än
han någonsin hade varit uttömd, så att helvetet
efteråt i ödslighet och sömnlöshet och trötthet
den gången blev sådant, att han aldrig förr
hade upplevt maken? Eller blev det en konflikt
med hustrun, sådan att...
I den bok som hade kommit ut året före,
boken om författarhemmet, är de inledande
orden en oförbehållsam hyllning till henne,
som stod modell till Pinnebergs Lämmchen, och
var förebilden till så många andra av
Falladas kvinnofigurer: ”1 den här boken, i början
och i slutet, och på alla dess övriga sidor, är
det min hustru som är på tal — även när jag
inte talar just om henne. Hon först har gjort
mig till vad jag har blivit — hon lärde en
slarver att arbeta, hon gav den hopplöse hopp.”
Och sommaren 1944, i augusti, tillkallades
polis, och Hans Fallada fördes till Alt-Strelitz,
den ålderdomliga före detta
provinshuvudstaden tio kilometer söderut, och spärrades in i
det gamla fängelset, anklagad för mordförsök
mot sin hustru Suse, Lämmchen, hans
skyddsängel.
Han slapp sitta inne mer än någon månad,
åtalet togs tillbaka — för andra gången blev
han försatt på fri fot ur ett fängelse. Men så
avgörande fruktansvärt var det som hade
tilldragit sig mellan makarna, att en försoning
var omöjlig. Skilsmässan ordnades. Hustrun
fick sitta kvar på den gård, som de gemensamt
hade gjort beboelig och trivsam. Mannen —
ja, vad hände honom?
På våren 1945 kom kriget vältrande. Fram
på försommaren blev Mecklenburg ockuperat
av ryssarna. Och Hans Fallada utsågs till
borgmästare i den lilla staden Feldberg, närmaste
tätort från gården!
Jag föreställer mig en förvirrad, försupen
man i en våldsamt förvirrad tid. Graden av
förvirring kan nog inte beskrivas. Efter en
katastrof i sitt personliga liv som krossade en
hel tillvaro, såg Fallada Tredje riket rasa ihop
och i sina ruiner begrava mängder av det
som hade varit Gammalpreussen och
Gammaltyskland. Han bevittnade en rysk
brandskattning, om vars art och omfång ingen på
förhand hade kunnat göra sig en föreställning.
Han gick där, hemlös, utan hustru och barn,
en före detta världsberömd författare, dömd
till tystnad av gårdagens makthavare, i den
politiska strömvirveln efter nazismens
krossande tagen om hand av dess besegrare. De
var angelägna att ge honom ”upprättelse”. De
ville ge honom en hederspost i sin
propagandaapparat, göra honom till en Ilja Ehrenburgs
vederlike. Fallada var inte intresserad av
politik. Han såg ner på de där beteckningarna.
Han drack. Innan han hade hunnit tänka sig
för hade han blivit upphöjd till den löjliga
posten som styresman till namnet under den
alltjämt krigshetsiga ockupationsmakten — i
en liten stad med några tusen invånare. Som
sagt, jag föreställer mig att han drack. Och
att han var gränslöst olycklig.
När han hade blivit fri från
borgmästar-befattningen for han till Berlin, det
ryssockupe-rade Berlin, och träffade gamla vänner, sorp
hade levat förpuppade i Tredje riket, men nu
hade kläckts ut i värmen av solskenet från
Moskva. Under tiden hade vidare följande
hänt: den 53-årige Hans Fallada hade gift om
sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
