Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR DET GICK MED PINNEBERGS
besvär lyckades man överföra det till klar
skrift. Boken har utkommit på det
återupp-ståndna Rowohlts förlag, numera i Hamburg.
Enligt data i marginalen har den skrivits under
tiden 4/9—21/9 1944. Den omfattar ungefär
20 tryckark och bär titeln ”Der Trinker”.
Det är en i jagform avfattad
anklagelse-och bekännelseskrift av en på ett sinnessjukhus
inspärrad, en man som är hemfallen åt
spritbegäret. Här skildras alkoholistens
verklighetsflykt, förljugenhet och kriminalitet — men
också en tillnyktrad, förnuftsklar människas
ångest, när hon ser sig övergiven av alla. Här
beskrives människor som är motståndslösa
offer för en obeveklig sinnessj
ukvårdsbyrå-krati, när väl det läkarintyg har fått verka,
som lagen kräver för att vederbörande ska få
tas in på anstalt. Befogat eller inte, grundat på
en vederhäftig diagnos eller ej, läkarintyget,
intagningsåtgärden, fångenskapen är
oåterkallelig om vederbörande vårdmyndigheter så
behagar.
Boken handlar om Willi Kufalts
uppvaknande ur en 20 års underbar dröm om frihet,
duglighet, effektivitet, socialt anseende, god
ekonomi, troget samliv med en god kvinna —
hans uppvaknande till det öde som från början
var honom tillämnat: att sitta inne.
Det är en mästerlig skildring av miljön på
en anstalt för sinnessjuka, alkoholister,
imbecilla, psykopater och på det hela taget sådana
missanpassade och förkomna, som släkten vill
vara av med. När man läser om den
fruktansvärda fulhet, den konstanta undernäring, det
hemska kamratliv som präglar miljön, är det
som att få bekräftelse på skildringar av Astrid
Väring (”I som här inträden...”) och Mary
Jane Ward (”The Snake Pit”) från
motsvarande anstaltsmilj öer i Sverige och USA.
Samma beklämning griper en — är det inte en
vidunderlig, sinnesrubbad tradition, den som
ligger till grund för det omänskliga bruket, att
andligt sjuka människor hyses in isolerade
från yttervärlden, får svälta, fysiskt och
psykiskt, och förgås i smuts, primitivitet och
råhet — medan kroppssjuka vårdas på lasarett
med alla tänkbara moderniteter och all
tänkbar förströelse och möjlighet till förbindelse
med sina vänner! Sällsamt nog stämmer alla
tre skildringarna också överens i en annan
sak: att yrkesmännen, läkarna,
sjukvårdspersonalen utåt försäkrar, att de sjuka har det så
bra, att de är så nöjda, att ingenting
fattas dem.
Den inspärrade kan inte släppa hoppet, att
hustrun, som han i berusat tillstånd hotade till
livet, och som därför ställde om att han blev
omhändertagen — att hon, som han har delat
ljuvt och lett med i så många år, ska erinra sig,
att han ändå innerst inne inte är sådan som
hon i sitt uppretade och skrämda tillstånd
uppgav för husläkaren och för polisen. Åter och
åter blommar hoppet upp, att hon inte ska
svika honom. Skiftningarna mellan hopp och
förtvivlan, hopp och fruktan återges så att man
förnimmer själva det nakna i den förfäran
inför det hotande ödet en helt normal
människa känner, när månad efter månad går och
påverkan av inspärrningen mer och mer blir
förnimbar. För att beveka hustrun
undertecknar han på eget initiativ en general fullm akt,
som ger henne oinskränkt förfoganderätt till
mannens egendom, den firma som han har
startat och arbetat upp.
Efter bortåt ett år kommer hustrun på
besök. Naivt uppflammande vill mannen ta henne
i famn och kyssa henne, men stötes tillbaka
av hennes avsky och förfäran. Han tror att det
är hans utseende. Han är fruktansvärt
vanställd av ärret efter det vanskötta såret, när en
av de andra fångarna under ett slagsmål
försökte bita näsan av honom. Huden är täckt av
varbölder. Hyn är gråblek, infallen, rynkig av
undernäring. Och fångkonstapeln förvägrade
honom att raka sig, eftersom det inte är den
dag i veckan som reglementet bestämmer till
rakdag.
Men det var inte mannens hemska
förvandling, som gjorde hustrun kallsinnig. Motvilligt
berättar hon, att hon ”därute” har inlett en
kärleksförbindelse — med ägaren till
konkurrentfirman i den lilla staden. Med stöd av
full
687
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
