Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Knut Stubbendorff: Hur det gick med Pinnebergs - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
makten har hon för resten redan etablerat
samarbete mellan företagen.
Hon hade aldrig tänkt låta mannen få veta
detta, få veta något. Hon har visst och sant
velat ”skona” honom. Men så fick hon till sin
förfäran höra, att han faktiskt ska bli utsläppt.
Då såg hon bara en utväg. Hon skyndade sig
att begära laglig skilsmässa. Inte för att
återknyta men för att säga farväl är det hon i dag
”av medlidande” har kommit på besök.
Ursinnig spottar mannen henne i ansiktet
och skriker: — Äktenskapsbryterska! — I
vaktkonstapelns närvaro svarar hon: — Ja,
och jag ångrar det inte. Jag har haft nog av
dig. Jag vill äntligen en gång i mitt liv lära
känna vad lycka vill säga!
Romantism, kolportage! Än ej, verklighet!
En gång var Lämmchen nöjd med Pinneberg
och hjälpte honom i livets nöd, — men det är
inte längre nog för henne att vara god och bara
ge. Hon har fått andra krav. Hon vill ha en
annan man.
Detta är alltså slutet. Den inspärrade,
förrådde mannen stjäl sprit i anstaltens
medicinskåp och förklaras obotlig, interneras på
livstid. Han snokar åt sig de lungsjukas
spottkop-par och sörplar i sig innehållet. Utom att få
dö, längtar han efter en enda sak: att få somna
och bli borta saligt, saligt full!
”Der Trinker” ger långt ifrån någon riktig
lösning på problemet Hans Fallada — Rudolf
Ditzen. Men vad boken ger, räcker till åt
Pinneberg. För honom, den lille mannen som
älskade livet som ett spädbarn älskar
modersbröstet, som köpte spegelbyrån åt sin
Lämmchen för hela avlöningen, och som i sin
försvarslösa förtvivlan, när polisen hade motat
honom bort från snyggt klätt folks grannskap,
fann sin trygga och trösterika hamn hos sin
kloka, varma, rika moderhustru, för honom är
”Der Trinker” den oåterkalleliga, hemska
lösningen på livsproblemet.
TEATERKRÖNIKA
av
EBBE LINDE
En liten ”Mäster Olof”
Den 25—26 okt. byttes Dramatens första
uppsättning program för säsongen efter sex
veckor mot två med spänd förväntan motsedda
klassikerföreställningar, signerade av
huvudstadens och kanske landets båda
namnkunnigaste regissörer. Alf Sjöberg skulle ge
Strindbergs ”Mäster Olof” i fickformat på lilla
scenen, och Olof Molander skulle framföra
Lars Hanson som ”Kung Oidipus” på den
stora i samma på en gång arkaiska och
moderna stil, som inaugurerades med ”Antigone”
(BLM 1948, X: 786).
”Mäster Olof” blev väl knappast av den
kvalitet som man kunde väntat sig efter
”Brand”. Greppet att förstora alla emotionella
reaktioner som dialogen röj er föreföll nu långt
mindre inspirerat, snarare slappt mekaniskt
genomfört, och den dynamiska instruxen var
hos många aktörer långt mer påtaglig än
inlevelsen. Resultatet blev inte en detaljrikare
närbild av verket, utan enligt min mening en
förgrovning. Vid minsta anledning höjdes
rösterna och skred man till handgripligheter, som
på den lilla spelplatsen ej alltid blev lika
dekorativa som de blev i dryckesscenen från
Stortorgskällaren. När den unga Kristina i den
äktenskapliga schismscenen med Olof stött vill
lämna rummet, så nöjde hon sig inte med alt
sänka huvudet eller knycka på nacken, hon
vräkte handlöst ut sina blommor genom
fönstret och slog sin kära fågelbur i bordet framför
näsan på Olof. Det fanns inte ringaste
täckning för detta hos Strindberg och, vad värre
var, inte heller i Doris Svedlunds
scenpersonlighet. När Olof omedelbart efter försonas och
vill kyssa henne — ”Jag har aptit!” — så
688
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
