Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
var det inte en solstrimma över ett buttert
ansikte, som rimligt var, nej, han slår ihop
händerna och gnuggar sig på låren och sätter
sig att stirra på henne som på en nygräddad
vetebulle. Sedan? Ja, sen blir det ju enligt
textens ordning inget mer. Man går åt var sitt
håll. Sådant är knallpulver utan riktpunkt och
kula.
Å andra sidan saknades svårt den rymd
och yta som många scener uppenbarligen
beräknats för.
Per Oscarson i huvudrollen var så
hjärtevinnande pojktrulsig som man kunde önska
sig i enskilda moment, men någon hållbart
sammanhängande tolkning gav han inte, och
allra minst svarade han mot Strindbergs eget
memorial citerat av Lamm och Ollén: ”Kraft,
nästan brutalitet; eld, men icke s. k. värme; ...
övermodigt tal...” osv. Scenen i kungens
väntrum, för att ta ett enda exempel, blev mycket
svår att sammanfoga med den övriga
oscar-sonska Olof. Nu finns det inom dramatiken
många världsberömda roller som nästan aldrig
någon skådespelare har framgång i. Macbeth
är kanske det mest kända exemplet. Fråga är
om inte Mäster Olof hör dit. Bland dem
som gått ganska skamfilade från en dust med
den finner man så stora namn som Ivan
Hed-qvist, Ivar Nilsson, Victor Sjöström, Olof
Sandborg, Uno Henning och t. o.m Johannes
Poulsen. Det är nätt och jämnt att Lars
Hanson och Anders de Wahl triumferat. Gert
Ve-derdöpares framställare däremot har nästan
alltid fått strålande kritik. Det är en s. k.
tacksam roll. Och Anders Henrikson skämde
sannerligen inte bort den nu heller.
När given gjorde så mycket mattare
intryck än ”Brand” så hade det väl ock sin
del däri att Bo Beskows dekor var långt
ordinärare än Carl Johnsson-Cloffes. Den nästan
största positiva behållningen var nu att för
en gångs skull få höra prosaupplagan
ograverad, utan de dramatiskt visserligen rätt
väl-befogade uteslutningar som brukar företagas,
t. ex. av kyrkvaktmästarens och hans hustrus
intermezzo i ölkällaren; shakespeareepigonism,
men kul.
En stor ”Kung Oidipus”
”Kung Oidipus” blev så mycket mer
betydande; främst då huvudrollens gestaltning,
kalkylerad av Lars Hanson med precisionen
hos en diamantslipningsmaskin och genomförd
med stegring från lugnaste början till ett
vul
kanlandskap av utbrott och förbrändhet, utan
en sekunds tomgång eller blott markering j—
allt detta vid premiären, tillägger jag
försiktigtvis, ty det syns mirakulöst om den dock
icke längre så helt unge skådespelaren skulle
kunna utveckla samma vitala spänst alla
gånger. Detta är man tacksam att få ha varit
med om. Något att berätta för barn och
barnbarn.
Näst huvudrollen intresserade själva det
arkaiserande regigreppet, alltjämt
verkningsfullt om än denna gång ej lika överraskande
nytt, och väl understött av Georg Magnussons
linjerena dekoration. Fast man kan ju undra
med A. Gunnar Bergman varför kören skulle
behöva vara så trashanksmässigt utstyrd. Den
kungens konungslighet hade rest sig över allt
folket ändå. Jag är inte heller odelad
beundrare av Hilding Rosenbergs musik, som för
mitt enkla öra väl hade grekisk ton, men inget
av grekisk skönhet. Fast den var dramatisk och
osentimental, och tog inte för stor plats, och
det är ju i det här sammanhanget
betydelsefulla och tyvärr sällsynta tonsättardygder.
Underligt för resten, när man tänker på det,
att antiken skall bringas vår fattningsgåva så
mycket närmare genom att ryckas tillbaka från
Olymp och Parthenon till förminoisk
grå-ningstid med schamanism och sej tar. Inte
precis något högt betyg för oss själva, kan man
tycka. Men det har vi att tacka Picasso & Co.
för. Så djupt har skräcken för Thorvaldsen
gått oss i blodet. Vilken väl i grunden är
vår skräck för egen osäkerhet; och för
drottning Victoria. Man kan argumentera att den
molanderska arkaiseringen skett av historiska
skäl, eftersom Sofokles faktiskt förlägger
handlingen i mytisk forntid. Men det stämmer inte,
ty Sofokles såg i forntiden något mäktigare,
ej något primitivare, och med anden i hans
verk stämmer det ej heller. Vad är det där
som skakar oss så starkt än i dag? Oraklet
tror vi inte längre på, vördnadspedagogiken
kring dess dunkla språk småler vi åt; sen
Grotius och Kant för något århundrade sen
anser vi inte onda handlingar straffvärda, om
där inte fanns en ond vilja; och sen Freud
för några årtionden sen tycker vi knappast
ens att det är särskilt upprörande att slå ihjäl
sin far och avla barn med sin mor — jo, ett
olämpligt beteende, det anser vi visst, men inte
mycket värre än slå ihjäl en annan man eller
avla barn med många andra. Och dock, fast
så många stöttepelare slagits undan, står det
tragiska templet betvingande kvar. Det står
689
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
