Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
där, och vi undandrar oss inte, därför att vi
ser en människa drabbas och brytas av ett
obönhörligt öde, och ändå resa sig över detta
öde i kraften av sin rättrådighet och
san-ningsvilja, och mod att gå till botten i egen
sak. I sanning, detta är ingen primitiv
expressionism, utan gestaltat av en landsman till
Feidias; och det klassiska kritikerordet har
giltighet, att Sofokles målade människorna
sådana de borde vara, medan hans yngre
samtida Euripides (tusen år närmre Zola och
Sartre) målade dem som de är.
Men Olof Molander står där som segrare i
alla fall, och i kraft av sin uttrycksförmåga
tvingar han oss att tacksamt applådera när
han drar bockskinn över marmorn. Så djup
är vår rädsla för kyla och så stor hans
konstnärliga makt.
Vid sidan av denna klassikerföreställning
(som gavs med användande av Emil Zilliacus’
översättning) blir övriga som har förekommit
små. Jag antecknar från Hälsingborg
Calde-rön—Harrie—Gullbergs ”Hus med dubbel
ingång”; från Kammarteatern i Stockholm en
misslyckad giv av Dostojevskij s ”Idioten” i
H. E. Allen-dramatisering; från DetKongelige
Teater i Köpenhamn Gogols ”Revisorn” med
Ebbe Rode samt Moliére—Holger Gabrielsens
”Den Girige”; från Aalborg Strindbergs
”Dödsdansen”; och slutligen från Oslo Nils
Kjaars ”Det lykkelige Valg” och Oscar
Braa-thens ”Ungen”, som väl båda får räknas till
det klassiska numera, åtminstone på norsk
botten. Colettes ”Chéri”, som i Frankrike alltmer
bestämt förs till samma kategori, har under
månaden givits i Helsingfors och Göteborg,
på senare platsen med Inga Tidblad.
Jag övergår nu till att granska de inhemska
nyheterna.
Reviderad Robespierre
Den 12 okt. hade stadsteatern i Norrköping
postum urpremiär på Rudolf Värnlunds största
skådespel ”Robespierre”, skrivet för femton år
sedan med tanke på göteborgska
vridscensmöj-ligheter, pukor och trumpeter. Johan Falck
hade för ändamålet bådat upp allt han hade
av mänskliga och dekorativa resurser, de
senare inte små; därtill knutit an till stadens
amatörer, något som ju är vanligt vid
stadsteatrarna i Finland, men som hos oss har
brukat väcka så starka fackliga betänkligheter,
att det knappast förekommit sedan Gösta
Ekman och Per Lindberg. Konstnärligt var
resultatet uppmuntrande. Det är klart att en
sådan biandlinje kräver en myckenhet
organisation och instruktörskraft, liksom att
experimentet inte bör upprepas för ofta för att
inte uttrötta fondema av offervilligt intresse.
Men inskränks det t. ex. till en enda stor
föreställning om året, inser jag inte varför det
inte kunde få ske. Någon utsuddning av linjen
mellan amatör och professionell, något
skapande av ett gränsmarksproletariat behöver då
inte befaras; för föreningsentusiasterna bör
detta framträdande på stadens största scen
kunna bli ett kärt arbetsmål och en
stimulerande upplevelse, för det är ju inte bara att
statera i masscener det blir fråga om, utan i
pjäser som denna många mycket viktiga små
självständiga talroller. Och för teatern skulle
det innebära att man hade inom räckhåll
pjäser, som annars vore ouppnåeliga.
Nu hade en viss formatförminskning i alla
fall ansetts nödvändig, och den hade
anför-trotts åt Herbert Grevenius. Den viktigaste
kritik som framförts mot hans sätt att rykta
värvet är att presentationen av Robespierre i hans
första framträdande inför oss har försvagats
mycket genom att flyttas från
nationalförsamlingen till hemmets vrå. Det måste medges och
beklagas, men annars hade pjäsen knappast
förlorat något; i rytm och rent teatralisk
verkan hade den tvärtom snarast vunnit på
sammandragningen under en erfarnare
teaterman-nahand. De svagheter som mest kunde besvära
var Värnlunds egna. Det våld som görs på
historien, när den diktatoriska
förnuftsfanati-kern Robespierre revideras till en
självuppoffrande och mycket samvetsöm demokrat; men
det är väl det lättast vägande ”felet”. Den litet
för litterära repliken och naiva idealismen,
och framför allt bristen på kött och blod hos
de centrala människorna, som bara är
typskelett (och Semmy Friedmann som
Robespierre och Gunnar Strååt som Danton var just
inte heller de som ur egen fatabur kunde
hämta de livgivande smådrag som saknas i
texten; Max von Sydow som Saint-Just
lyckades så till vida bättre). Men vad som också
bestod var Värnlunds stora positiva förtjänst,
att ha satt ett aktuellt problem under
visserligen inte originell men brinnande debatt —
att ha ställt en ideell konflikt inför oss med
den euklideiska bevisföringens rätlinjiga
skönhet, vilken ingalunda minskas av att omböljas
med måleriska folksceners och ljuseffekters
kurvatur, så som här skedde.
690
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
