Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Med den centrala ställning som denna pjäs
har i vårt dramatiska trettital var den i
längden inte att kringgå, och därför är det gott att
ha fått se den. Den är vår svenska och
blygsammare motsvarighet till Nordahl Grieg, som
•denna höst haft en renässans på
Nationalteat-ret i Oslo, eller till Ferdinand Bruckner; de
senfödda motstyckena med ombytt politiskt
förtecken till adertonhundratalets stora
patriotiska dramatik.
Samtidigt med detta krafttag gav teatern
Jean Genets ”Jungfruleken” på sin skådebana
i Linköping, fränt och konsekvent upplagd om
än ej färdigarbetad i alla detaljer, med
suggestiv dekor och fina insatser av alla de tre
agerande, Nine-Christine Jönsson, Sigrid
Kai-ser och Ulrika Modin; tydligen också av
in-struktrisen, som var Karin Kavli. Enligt den
spelplan som tillämpas vid teatern bytte dessa
föreställningar sedan plats efter fjorton dagar.
Festen snart förbi
Näst ”Robespierre” har den mest betydande
svenska noviteten varit Axel Strindbergs
”Festen snart förbi” som den 17 okt. hade sin
urpremiär på stadsteaterns studio i Göteborg.
Berättelsen om hur ett borgerligt äktenskap
faller sönder för första revan, om
sönderfallets ofrånkomlighet och ohjälplighet och om
den ohjälpliga ofrånkomligheten av
skuldkänslorna hos mannen, som mot sin medvetna vilja
blev skurken och hamnade i en oklarhet och
dubbelhet som han avskyr men inte kan slita
sig ur.
Som vanligt hos Axel Strindberg är det
visade byggt på två plan, ett strängt realistiskt
— och där har han i detta stycke nått en
skärpa i iakttagelsen och en trovärdighet i
dialogen som hos oss har få motsvarigheter —
och ett surrealistiskt; varvid ordet surrealism
får tas i sin ursprungliga betydelse av ett
tekniskt annorlunda sätt att beskriva tankar och
inre tillstånd, som har sin signifikativa existens
likaväl som formerna och handlingarna, men
inte kan kommas åt i de vanliga konkreta yttre
termerna. (Alltså den betydelse som ordet hade
hos Apollinaire m. fl., innan Breton inskränkte
det med ett visst estetiskt program.) Det är en
konstruktionslinje, som ställer särskilda och
nya krav på regissören. Det gör ju egentligen
varje ny personlig art av dramatik. Giraudoux
måste finna sin Jouvet, Anouilh sin Barsacq,
August Strindberg sin Reinhardt, innan de
inneboende möjligheterna i deras dramatik
stod klar. Axel Strindberg har ännu inte
funnit ”sin” man. I Dramatenföreställningen av
”Kunde hända” förskruvades de realistiska
scenerna av en strävan efter ”dramatiska”
överbetoningar, som var alldeles främmande
för deras realistiska lågmäldhet. Här gavs de
realistiska partierna mycket bättre, delvis
utomordentligt fint, särskilt av Nancy Dalundej
som hade en av sina största kvällar, men
riktigt och rätt i intention också av Maria
Siöstrand, Elsa Baude och stundvis av Arne
Nyberg, vilken dock alltför ofta skrek i överkant
och stal stegringsmöjligheten för sig och
andra. Men här var det i stället de
surrealistiska partierna, som Josef Halfen trots
omfattande strykningar inte fått bukt med.
Suggestiva fysionomier fanns, t. ex. Karl-Magnus
Thulstrups rektor och Håkan Jahnbergs
förblekta fader. Men takten var lam, scenbytena
odrägligt släpiga, placeringarna tafatta och
idélösa. Här hade behövts en fantasi och en rent
exercismässig precision sådan som Alf
Sjöberg genomförde i ”Amorina”. Varför skulle
det inte kunna låta sig göra också i Göteborg?
Under intryck av den långtråkighet som
detta födde (och för all del, även de realistiska
scenerna kunde gärna varit kortare ibland)
fattades det inte kritiker, som rådde Axel
Strindberg att för framtiden helt slopa sina
surrealistiska utsvävningar och stanna vid sin
suveräna realistiska läst. Utan tvivel skulle det
göra framgången lättare, men jag undrar ändå.
Kanske vore det att kasta ut barnet med
badvattnet. Det är ju just i den sanna realismens
intresse, som han dränerar ut sina konflikter
och ger dem avlopp till själsträsk. Det hade
väl inte varit svårt laga till ett ordinärt
skåde-spelsslut på Eriks och Agnetas mellanhavande,
med hjälp av mord eller självmord som i tusen
teatersoppor, eller att båda kvinnorna lämnar
den obeslutsamme, som i Bengt Blomgrens
”Älskarinna” (varom mera nedan) eller bara
med hjälp av en vemodig slutmelodi, som hos
Tjechov. Men melodin är ju blott ornament
och mord och självmord har alls inte samma
frekvens i levande livet som på tiljan. Annat
än just som föresvävande möjlighet i
fantasi-livet allenast. ”Dramatik” förfalskar
realismen, därför att verkligheten inte käntner
lösande slut. ”Nielsen stannar kvar” — så är
domen där. Det verkligas tragik är statisk och
när den skall skildras kan det inte ske med
ordinära dynamiska teatermedel. Så ungefär
föreställer jag mig att Axel Strindberg kunde
urgera, icke utan skäl.
691
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
