Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
Det är ju inte heller någon dräpande
anmärkning mot en författare, att han vägrar
göra det lätt för sig.
Från ”Älskarinnan” till ”Mångubben”
Fråga är för övrigt, hur otidsenligt det än
låter, om det inte är längs den realistiska axeln
som svensk dramatik gjort om inte sitt mesta,
så sitt blygsamma bästa under senare år:
Brenner, Mårtensson, Arnér, Blomgren,
Gre-venius och väsentliga sidor hos Ingmar
Bergman. Vi har flera goda iakttagare än viljare
och tänkare. Blomgrens senaste, ”Älskarinna”,
är ännu mer än Axel Strindbergs en realistisk
pjäs, helt traditionell i form och så utan
teatralisk förkonstling att där knappast finns en
struktur, än mindre en intrig eller en tendens.
En liten novellistisk historia som berättas bara,
i sju korta vardagssamtal, om en kvinna som
balanserar mellan två män, och där porträttet
av kvinnan är enda behållningen. Detta
porträtt är inte illa utfört. Det avdramatiserade
dramat, som Dagerman skrev om men aldrig
själv gjorde mycket för att förverkliga, är här
förverkligat av Blomgren, som annars brukar
skriva i teaterbladen om nödvändigheten av ny
och mer expressionistisk dramatik. Det är
konsekvent inkonsekvens.
Föreställningen på Studiescenen den 4 okt.
gick i författarens regi, men kunde knappast
mer än ge ett nödtorftigt begrepp om pjäsen
samt väcka en önskan att någon gång få se
den med bättre krafter, framför allt en riktig,
helst en betydande skådespelerska i
huvudrollen. Gerd Hagman, till exempel.
Fler svenska nyheter har det inte varit, och
om vi vidgar synfältet till det övriga Norden
— för vi är ju ändå i stort sett ett och samma
kulturområde — så blir det inte heller så
förfärligt mycket till. På Carl-Johan-Scenen i Oslo
en ny komedi, ”Et farlig hus”, av André Bjerke
och Odd Eidem, av anmälningarna att döma
knappast något att fördjupa sig i. På det
Konge-lige i Köpenhamn en påkostad, men
konstnärligt sett inte särskilt märklig giv av ett föga
märkligt stycke av journalisten Johannes
Allen, ”Harlekins Tryllestav”, om ungdomens
och konstnärsromantikens locksång ur skogen
utanför den åldrande och burgna
medelklassens bommade villa, ren Kjeld
Abell-efter-klang. Och så, den 15 okt., den urpremiär som
möjligen är månadens förnämsta nordiska,
Leck Fischers ”Manden i Maanen” på
Folke-teatret i Köpenhamn.
Det rör sig om romantikens fjärran
locksång också här (ett kärt danskt ämne) men
med originellare uppläggning och beskare
slutsats. Hustrun till en frimärkssamlande och
plattsutten stins är död, och han skulle väl nu
förverkliga den dröm han gått och burit på i
hemlighet under alla år för denna eventualitet,
att slänga stinssysslan nu när ingen kan gräla
på honom mer och ge sig ut och resa själv, ja,
ända till Liberia, frihets- och frimärkslandet.
Det ramlar ner en liten blåögd kvinnsperson,
som tycks skapt att ytterligare komplicera och
hjälpa till att realisera drömmen; men han
får ju de vuxna barnens habegär och helt
annorlunda planer att värj a sig mot, hustrun
sätter krokben från andra sidan graven och till
slut kommer nådastöten i och med att det var
en av sönerna, som den främmande unga
flickan egentligen var ute efter. Illusionen är
sönderriven, månen får sitta där den sitter, den
ohjälpliga sanningen är att bara det sista
åldrandet och döden återstår.
Med Angelo Bruun i huvudrollen blev denna
s. k. ”cyniska komedi” en stor framgång. Vi
skall hoppas vi får se den hos oss så
småningom.
Och nu till det internationella
repertoarinslaget.
Den nye Saroyan
William Saroyan exploderade som en bomb
i den amerikanska dramatiken 1939—41, en
sån där lustig bomb för dagsfyrverkeri, som
slår ut i ett regn av färgad rök, röda hjärtan
och pappersblommor. Fyra betydande pjäser
under dessa tre år, förutom en stor roman och
en störtsjö av noveller. Han höll på att bli en
legendarisk figur själv: den romantiska
optimisten, det vårdslösa snillet med en
outtömlighet av infall och naiv tro på sin egen
betydelse och hela världens godhet. Så framstår
han i Eric Bentleys ”The Playwright as
Thinker” och så tecknades han av Samson
Raphaelson i en pjäs, där han fick kritikern
George J. Nathan som lättgenomskådat
motstycke, en pjäs som under namnet ”Jason”
spelades också i Sverige.
Men det blev bakslag; hans originella infall
befanns långt ifrån outtömliga; han fick
anmärkning för upprepning, och när han sökte
stötta med expressionistiska grepp föll det inte
alls i smaken. Hans noveller blev slappt under
-hållningsskriveri, väl också under trycket av
privata svårigheter, och det blev tyst kring
ho
692
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
