Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
nom. Efter Pearl Harbour har han knappast
förekommit på amerikansk scen, annat än på
någon experimentbetonad landsortsteater, på
amatörtiljan och i radio. Först ”Don’t Go
Away Mad” har betytt något nytt, en
hudöms-ning eller återuppståndelse.
I företalet försvarar han visserligen mot
Bentley sitt gamla jag. Vårdslös? Ja, han tror
på den vårdslösa spontaneiteten som
konstnärlig princip, och hur som helst, han är sådan,
man kan inte fordra av en armenier att han
skall vara engelsman. Naiv optimist? Nå, det
är en elementär sanning att allt går under, att
vi alla skall dö, men det är lika elementärt att
litteraturen skrivs för människor som ännu
lever och för att hjälpa till att hålla oss uppe
medan vi lever. Har han misslyckats med det
är det en svaghet i hans konst, men inte fel i
dess mål.
Någon beskyllning för sorglöshet torde inte
kunna riktas mot miljön i ”Don’t Go Away
Mad”. Vi är långt från den glada villan i
”Beautiful People”. Vi är på avdelningen för
obotligt kräftsjuka på sjukhuset i San
Francisco. En efter en rycks patienterna bort
under spelets gång och kampen gäller för de
ännu en kort tid överlevande att vinna en
attityd, att dock leva i mellantiden, att kunna bära
och övervinna sitt öde. Där är den gamle
grekiske gubben Poseyo, som håller sig uppe
på kvietism och musik, Mozart och
Chatjatu-rian. Där är han som rusar ut att vanmäktigt
hämnas på en rival, och han som lever på
längtan efter en vanlig coca cola en klar
höstdag. Och där är negern Greedy Reed, som gör
sitt livs stora upptäckt när han hittar något
bättre än kortleken, den stora ordboken med
förklaring på alla ord, den härliga outtömliga
luntan som aldrig skall ta slut. Genom att vika
den intellektuella människans ”design for
liv-ing” just för den enklaste barnasjälen har
Saroyan nått ett säreget, säg gärna djupt
perspektiv. Det finns i detta Saroyanstycke, där
inte längre den snäve moralisten, utan själva
livets villkor är busen, en sällsam legering av
romantik och desillusion, av den gamla
sa-royanska sentimentalismen och en djup och
klar virilitet. Desillusionen och viriliteten är
det nya.
Göteborgsstudions giv av den 27 sept. var
mönstergill med Kolbj öm Knudsen ganska
rörande som negern och Yngwe Nordwall som
en mild, men inpräntningsstark Poseyo. Också
Uno Florin gjorde en utmärkt insats. Sven
Barthels översättning har på många punkter
nödgats vara självständigt nydiktande (de
alfabetiska ordboksorden, som kommer i tur
och ordning och kastar sin undermening vart
och ett!) och det ansvaret har han mycket fint
motsvarat.
Den lätt slangbetonade engelska titeln
återfinns inte i texten. Saroyan berättar att en
flicka slängde åt honom de orden en gång, när
han kom upp till henne och ville vända i dörren
för att han fann henne inbegripen i vild
jitter-bug med en okänd ung man (ungefär: ”Rusa
inte i väg som en dåre!”). Uttrycket dök upp
och följde honom under författandet och han
redigerade i dess sarkastiska anda. Den bara
litet för tamt seriösa svenska titel man har
valt är ”Medan vi lever”.
Ustinov i Uppsala
Diametralt motsatt den nye Saroyan till sin
specifika vikt är Peter Ustinov, som fick äran
leverera öppningsprogrammet för Uppsala
stadsteater den 28 sept. med sin succéskomedi
”Fyra krigares kärlek” (”The Love of Four
Colonels”). Den flyhänte författaren är en
redan ganska känd och uppburen
London-skåde-spelare och ej sällan teaterdirektör, som också
funnits att se på film i Stockholm under
månaden. Den hos somliga skådespelare
uppodlade förmågan att imitera kolleger besitter han
också på det litterära planet. Hans i Göteborg
1948 spelade ”The Banbury Nose”, eller
”Familj enäsan”, gick nästan genant tätt i hälarna
på Noel Cowards ”Cavalcade” med en ringa
tillsats Priestley; och hans pretentiösaste
produkt, ”Paris Not So Gay”, följer på samma
sätt Giraudoux. I den här komedin har han
tagit tjuren vid homen och helt sonika
tillverkat fyra stilparodier, på Shakespeare, Scribe,
amerikansk hårdkokt-sentimental dramatik och
slutligen Tjechov, verkligen mycket kvickt och
roligt gjorda. Kring dessa har flätats en
dagsaktuell ramberättelse, som till innehåll och
tyvärr också betydenhet mycket erinrar om ett
österrikiskt lustspel vid namn ”De fyra små”,
som för ett par år sedan gick som en löpeld
över våra landsortsscener.
Uppförandet blev en rad triumferande
solonummer för teaterchefens fru, Agneta Prytz,
vilken detta slags lek passade som handsken
för handen. Jan-Erik Lindqvist gjorde i
hennes skugga en minnesvärd figur av den ryske
översten, och vid hans sida slet Hans Strååt,
Curt Masreliez, Bengt Brunskog, Ivar Kjellson
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
