Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
m. fl. stundom framgångsrikt med olika
uppgifter. Mindre framgång hade Gösta Folke
själv i egenskap av regissör — där tyngdes
för ofta på lättviktigheter och sattes digra
tankstreck där alls inga tankar fanns. Det var
hans underlåtenhetsfel. Den spirituella
lättheten är just inte styrkan hos svenska regissörer.
Problemet Intiman
Vad skall man så till sist säga om
Stockholms Intima Teater, som för nu över två år
sedan slet bort Ingmar Bergman, Gertrud
Fridh, Anders Ek, Hjördis Pettersson, Ulf
Johansson och en rad andra förstarangskrafter
från Göteborgs stadsteater, för att sysselsätta
dem — med vad? En dålig Tolvskillingsopera,
en liten Hj almar Bergman, en mindre Anouilh.
Det är verkligen inte mycket. För några
biroller i den billiga ”Drömflickan” kan ju inte
allvarligt räknas, och knappast heller tre
veckor av Georges Feydeaus ”Tag hand om
Amelie”, låt vara att Feydeau har en
parisrenässans sen ett par år sedan, och att man kan vara
nyfiken på Gertrud Fridh som farsös.
Ej heller väger ett fåtal
eftermiddagsföre-ställningar av Moliéres enklaste fars,
”Sca-pins skälmstycken”, särdeles tungt på teaterns
kreditsida. Låt vara att Barrault gjorde ett
briljant virtuossolo i den rätt nyss och låt vara
att Anders Ek själv gärna ville probera sig i
hans efterföljd, koreografiskt och histrioniskt
intresserad som han är — alldeles bortsett från
föreställningarnas fåtalighet och utan att ha
lyckats att få se någon av dem kan man lugnt
våga påstå att det inte kan vara rollen för
honom. Den repertoar han borde köras i, och
köras hårt, ligger alldeles klar. Hans bästa
prestationer har varit Camus’ Caligula och
den primitive Stanley Kowalski i ”Linje
Lusta”, det ger väl tillräcklig fingervisning. Grova,
motoriska, dubbelbottnade, och emotionellt
intensiva typer. Varför spelas aldrig
Cromme-lynck? ”Tripes d’Or”, den borde väl ge en
prima Anders Ek-roll — och även ”Le Cocu
Magnifique”. Engelsk klassisk dramatik, ej
nödvändigt Shakespeare: Marlowes
Tambur-laine och Jude från Malta, till exempel, eller
Overreach i Massingers ”Nytt sätt att gälda
gammal skuld”. Dessemellan helt andra saker,
för skolningens och hårdkörningens skull. Tar
man inte snart upp en repertoar, värdig de
krafter man lagt beslag på, så framstår
startandet av denna scen paradoxalt nog som det
senaste årtiondets värsta sabotagehandling mot
svensk teater.
BOKRECENSIONER
BROKIGA FJÄDERDRÄKTEN
Nils Ferlin: Kejsarens papegoja. Bonniers
1951. 9:50.
Trista fakta och tung komik är viktiga
nyckelord i Nils Ferlins vokabulär. Det är om
trista fakta han gärna diktar, det är med tung
komik han gör trista fakta till poesi. När han
i en av sina nya dikter i kraft av det
obegränsade broderskapet (som borde råda) ägnar
Judas Iskariot några strofer och en tyst minut,
noterar han tristesserna: det vilsekomna och
det fräcka, det olyckliga och det ofrånkomliga.
Han förklarar ingenting med lärd psykologis
nötta glosor, endast en bedrövad komiks
underliga vaga ljussken får glimta i människans
mörker: ”Min siffra var bara ett infall” eller:
Jag log lite blekt — och jag kräktes
mitt under Kaifas’ tal,
men jag bar genom isigt töcken
min gärning till Kidrons dal.
Det uppenbart sköna, det lätt patetiska i den
bibliska platsangivelsen ansluter fint till
komiken och ger den dess tyngd. För att fullända
bilden av det fantasifullt medkännande och
fantasifullt skuldmedvetna jaget som vaganten
Iskariot behövs bara några droppar ödesironi
med tårars sälta:
De spetälska fick mina drakmer
jag sa: det är orent guld
men de ropade: Löne dej Herran
och vare dej städse huld.
Att hålla gråten ganska torr och salt och inte
låta den vattna med sentimental sötma är ett
av Ferlins konststycken, ett lekverk som han
inte alltid men nästan alltid lyckas med. I sin
knapphet och sin stramhet, i sin självklara
djärvhet är ”Judas Iskariot” en av de hela och
riktiga dikterna i Ferlins nya bok.
Nils Ferlin är en mästare i enkel symbolik.
694
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
