Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i symbolisk förenkling. ”Fågelsången kring
tingen”, ”en blomma jag hört talas om”,
”ljusare stigar att gå” är uttryck som är honom
nästan nog, när det gäller att precisera den
tillvarons psykologiska solsida som han inte kan
nå. Ibland kan det vara litet svårt att säga vad
som är mästerskap och vad som är
nonchalans, vad förmåga och vad oförmåga, i denna
enkelhet. Visserligen kan det vara svårt att
vara enkel, men det är också ibland svårt att
undvika speldosans knäppande mekanism: ”De
ville dej i fängsel för fågelsångens skull” (det
har Ferlin berättat mera förföriskt och mera
övertygande på annat sätt på annat håll) eller:
Men en vackrare väg jag ej vandrat har
än en halv fjärdingsväg med dej.
Detta är trall och trull och ingenting mer —
hur äkta känslan än må vara (den evigt klara).
Det finns många dåliga dikter i ”Kejsarens
papegoja”, alldeles för många för att man skall
kunna gå förbi dem under tysta bugningar —
det skulle bli ett evinnerligt bockande, som
Nils Ferlin själv inte skulle sätta något värde
på. Tunna ramsor och rim som ”Skymt” och
”Ambition” är så opretentiösa i stil och
format att man inte skulle irriteras av dem om
man inte hade Ferlins övriga produktion att
jämföra med. Värre är dikten ”Enkät” som är
ett halvsvagt eko av tidigare lyckträffar och
”Hemkomsten” som är en ganska platt
eftergift åt en flabbhungrig publiks allra
trivialaste önskningar. Och vad än den ”dikt”, som
meddelar hur Voltaires benknotor grävdes upp
och kastades på avstjälpningsplatsen bara för
att ”det var så helvetes roligt”, skall betyda:
ett smickrande porträtt av medelmänniskan
eller någonting annat — nog är det underligt
att Ferlin (som tycker så illa om ”Herr
Pull-mans skratt” och vet så väl att ”för den som
lyssnar med ett vaket öra / kan skrattet tala
som en röntgenplåt”) vill locka fram så
lättköpt komik ur så beklämmande fakta med så
grov konstlöshet.
Här måste för den omväxlings skull som
städse förnöjer följa några tysta bugningar —
men inte några arga gliringar för de lustigt
susande pilar poeten skickar mot T. S. Eliot
och Lewi Pethrus. Vilken fantasifull
sammanställning på samma pappersblad! Ja, de är
båda vana att spela Sebastian vid pålen. (Mr
Eliot skulle för övrigt säkert bli road av
Ferlins lysande exempel på ståndscirkulation:
”den trettiosju gånger ansiktsupplyftade gamla
ragatan (som hade bordell på Shaws tid)”
verkar faktiskt hittad bakom ett draperi eller
ett spelbord i det öde landet...) Men Nils
Ferlin är mindre lycklig som satiriker i dessa fria
försök och mera verkningsfull, mera sensibel,
när han anknyter till äldre svensk tradition.
Det nästan fläckfria poemet ”En möjlighet”
om den lilla skådespelerskan som fick en
oförklarligt berömmande recension har en touche
av fru Lenngrens stil:
Det var ett snatter utan gräns och mått
hur denna trana dessa lovord fått.
Så hlev det tyst. -— Sen var det en som sa
helt oskuldsfullt: Men kanske var hon bra.
Det är inte det enda stället i diktsamlingen, där
man finner en personligt turnerad anknytning
till 1700-talsdikten. ”Snett och runt” ger delvis
ett liknande intryck, de små epigrammatiska
dikterna ”Guld” och ”Datten” kan också föra
tanken till fru Lenngrens smärre bagateller.
Förkärleken för förgängelse- och
fåfänglighets-motiv är ännu starkare här än tidigare hos
Ferlin, och dragningen till arkaismer som
alltid varit stark sammanfaller nu naturligt med
lusten att stanna för klassiska teman:
människans elände och alltings fåfänglighet. ”De
skratta och sjunga och blekna och gå så hastigt
från buller och fest” är ett anslag i Bellmans
anda-—en poet som Ferlin alla braskande
jämförelser till trots annars inte påminner mycket
om. Kanske vittnar dessa tecken om att Nils
Ferlin börjar finna för trång den ofta
förträffliga poetiska kostym han gjorde sådan
lycka i för tjugo år sedan. När han nu skriver:
En mygga ser jag mej — en lus
en slända och ett ökengrus.
så känner man visserligen i dessa rader igen
hans gamla teknik, men dikten i dess helhet —
den heter ”Men när hon vilar” — har en ny
karaktär, ett vidare och mera avklarnat
perspektiv än tidigare, en ton vars renhet för
tanken till Lagerkvist. Att Ferlin inte behöver
göra caprioler för att vara diktare, det visar
också den sällsynt fina och milda ”Tystna din
fråga” eller dikten ”Löjligt —”, där löjligt
nog det enda diskutabla är ett kort återfall i
den gamla berömda stilen: ”Man kunde ju
skratta något / — åtminstone kunde man le.”
Detta i och för sig lustiga och oefterhärmliga
ferlinska tonfall svär nästan mot den serena
stringensen i följ ande strofer:
Gud målar med lätta färger
och leker med spröda ljud.
En oöverträffad konstnär
är skrifternas Herran Gud.
695
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
