Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Han diktade lärkans glädje
och formade havets våg.
Men hans konst är ett barns — dess mening
var det ännu ingen som såg.
En så fin enkelhet med så mycket melankolisk
fyndighet bevarad var det rätt länge sen man
såg. Sådana dikter gör att man trots
samlingens iögonfallande oj ämnhet väntar sig mera av
Nils Ferlin efter ”Kejsarens papegoja” än man
gjorde innan den kom ut.
Äke Janzon
LARS HÅRD MOGNAR
Jan FridegÅrd: Lars Hård går vidare.
Wahlström & Widstrand 1951. 14: 50.
Det är intressant att se att huvudpersonen
i ”Lars Hård går vidare” visst inte har
förlorat sin gamla förmåga att sätta sinnena i
svallning för eller emot. En del naturstridiga
krav har ställts på hans come-back. Somliga
tycks önska tillbaka den ungdomliga figuren
i oförändrat skick, andra kräver att han skall
ha förnyats till oigenkännlighet.
Annars är det väl så att Lars Hård är i
grunden densamme, fast något har försvunnit
och annat har kommit till. Vad som har
försvunnit är en del av högspänningen i de tre
första Hård-volymerna (så hotande i
ungdomsverket ”En natt i juli”), vilken skärpte det
ovanliga i statarpojkens karaktär och öden,
pressade honom mot botten och lyfte i höj den.
Och den förändringen är ju bara naturlig,
för ungdomskrisernas tid är förbi, Lars Hård
är äldre, och de yttre omständigheterna ter
sig, om inte lugna så dock uthärdligare. Vad
som händer i ”Lars Hård går vidare” är
ingenting ovanligt, utan bara sådant som händer
de flesta av oss förr eller senare. Vi
befinner oss på trettitalet. Den nära fyrtiårige
Lars Hård är i färd med att slå igenom som
författare. Han finner sin väg till en kvinna
— eller hon till honom. En väg så
dunkelt säker som vore den av evighet bestämd.
Lars Hård gifter sig. Han förstår också att
vara rädd om den fina gåvan. Hustrun är
mycket yngre än han, varför han ofta får
axla det tyngsta ansvaret. Ett barn väntas.
”Mig förestod nu att skriva ihop en säng åt
den ankommande och en dyna i den.” Den
lilla familjen bosätter sig i en vildmarksbygd,
där forntidsminnena ger diktarinspiration.
Det nya som har kommit till är en del —
kanske inte så briljanta — men äkta värden:
mognad, värme och överblick. Så till exempel
har den mystiskt färgade, spiritualistiska
religiositet som gav så hög rymd åt
ungdomsvoly-merna fördjupats, och genomsyrar nu det
hela: den ställer offerkrav på sin man i livets
sträv. ”Ande” är Fridegårds käraste ord.
”Ande, ja, som jag såg den ville den inte slåss,
inte skryta, inte utöva makt... Och den växer
fort när den väl slagit rot. Och blommar,
blommar ...” Blommar gör det i
äktenskapsskildringen, på en gång öppen och känsligt
förtegen. Den är bokens varmt genomstrålade,
rofyllda höjdpunkt och en kontrasterande
motsvarighet till de första volymernas mörka
bottenlägen. Inte minst egenartad verkar den
förskjutning som Lars Hårds alltid innerliga
förhållande till fadern här synes ha genomgått.
Gubben From (Hård) finns ju med i alla
Fridegårds böcker, men i ”Lars Hård går
vidare” är han så att säga spiritualiserad. I
varje fall tycks det mig så: han har lämnat
stugan och lämnat kyrkspiran och är vorden
ängel och skyddsande för sonen. I hustrun och
fadern har författaren med mognad konst
målat två ”omedvetet visa”. De äger en renhj
ärtenhet och ett djupt lugn som de mörkt
oroliga, själviakttagande dialogmänniskorna (Lars
Hård och hans mor) aldrig kan nå utan kamp.
Orsaken till faderns lyckosamma makt över
sonen är väl den att han aldrig ett ögonblick
har förtvivlat om honom, varken i onda eller
goda dagar. Det förefaller som om Jan
Fride-gård ansåg att Lars Hård hade en evig tur
som fick just den fadern! Någon nit i livets
lotteri var inte heller flickhustrun.
Det i höstens Hård-bok som är sig likt, är
själva grundelementen: det hårda och det
fromma, trotsarnaturens rät- och avigsidor
samt stilens enastående slagkraft, dess rena —
och renande — nakenhet. Glansen och
lyris-men från ungdomsverken har ingalunda
förflyktigats. Hur ren och genomskinlig står inte
alltjämt naturen kring både stadsmiljö och
stuga. Äkta fridegårdsk är den bisarra
episoden med vinden som blåser genom den
ensamma granen, liksom den groteska glimten
av kråkans uppochnervända flykt med
brödkakan mot kvällshimlen. Rörande och rasande
rolig är barnafaderns ilskna kamp mot de tre
läkarna för att få hem sin unge från BB,
dråplig i sin självironi och i bästa mening
moralisk är berättelsen om Lars Hårds snöpliga
försök att tala en olycklig till rätta.
Fridegårds författartemperament kräver
696
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
