Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
både låga-fräna och höga-andliga ord. Den
förstnämnda kategorin förekommer rikligt
också i ”Lars Hård går vidare” och är väl oftast
på sin plats som temperamentsuttryck. Men en
och annan gång känner man lågorden som
skönhetsfläckar. De har nämligen inte samma
täckning hos den mognade Lars Hård som hos
den unga och högspända; det är som om de
satts dit för att det ska så vara (dvs. för att
det inte, ska så vara, konventionellt sett).
Den politiska tidsbakgrunden i ”Lars Hård
går vidare” skymtar ju inte så fjärran med sitt
dova stöveltramp söderifrån, sitt omärkliga
tassande öster ifrån. För Lars Hård var det
inte svårt att ta ställning som antinazist, ty
det hela tycktes honom bara som en
fortsättning av kampen mot herreklassens översitteri.
Men trots (eller tack vare) sin samkänsla med
arbetarna, fasar han också för ett de
förtrycktas förtryck.
”Lars Hård går vidare” är alltså enligt
anmälarens mening ingen nedgång utan sluter
sig värdigt och naturligt till de föregående
delarna. Kanske ger den oss t. o. m. i högre
grad än dessa Jan Fridegård själv — hela
människan. Margit Abenius
DET STULNA MORDET
Sivar Arnér : Han — Hon — Ingen. Bonniers
1951. 13:75.
Edvard hette den man som Majgret (den
spontana och den fordringsfulla under årens
gång kanske alltför gästfria kvinnan) trodde
sig kunna älska, trodde sig älska. Som om
standardkärleken alltså funnes. Som om man
alltså finge göra sig beroende av ett slags
lycka. Men hon visste att han var den ende hon
ville ha, tills han avslöjade det vanliga, det
kanske obotliga manliga felet: oförmågan att
leva helt i sin känsla. ”Du är så passionerad”,
säger han utan att förstå att orden är
livsfarliga, att han kanske mördar henne med
dem. Yrkar på sparsamhet, fast han borde
begripa att kärlek till hela sitt väsen inte är
annat än vanvettigt slöseri. Nå, rent biologiskt
kan nu Majgret överleva honom, och hon gör
det med många andra. Hart när en
dubbelgångare till Edvard finner hon i Yngve, en
medvetnare och illusionslösare dubbelgångare
och därför omöjlig som ersättare. Omöjlig
därför att det inte finns någon han vill vinna
över. ”Han saknade härskarlusten, förutan
vil
ken ingen blir en fullgod älskare. Vad lockade
det honom att göra en kvinna dödligt
beroende av hans potens och uppmärksamhet!”
Men en gång hade det kanske lockat honom,
liksom det väl alltid har lockat män i deras
naiva början. Eller vad hade lockat honom,
när han gifte sig med den giriga
känsloinva-liden Irene, den vaga Majgrets konturskarpa
motsats? Därmed är vi framme vid en
ekvation med fyra bekanta: Edvard, en anledning
till besvikelse, en illusion som spricker och
försvinner (men i hemlighet vållar död) ;
Yngve, en anledning till hopplöshet men även
illusionslöshet (hopplöshet som i grunden
stärker dödens möjligheter, illusionslöshet som
åtminstone skenbart balanserar liv och död) ;
Majgret, en anledning till kärlek (som skulle
kräva för mycket); Irene, en anledning till hat
(som bara kan kräva glömska eller
galenskap) .
Det är dessa personer vi möter i början av
Arnérs nya roman. Direkt är det bara Majgret
och Yngve vi konfronteras med, Irene och
Edvard glider endast omkring i ett slags erlebte
Rede, en arnérsk specialform av den inre
monologen som gräver med skarpa klor inte minst
i det förflutna som är i det närvarande — ack,
nästan ingenting upphör, allt som har varit
är. När Majgret plötsligt upphör att leva,
börjar hon äntligen leva i Yngve. När hon ligger
död (som bortslängd av livet) vågar han
äntligen tillägna sig hennes kärlek, tillägna hénne
sin kärlek. Samtidigt som han begår detta
överspända, vackra och sj älvironiskt
symboliska misstag begår han ett annat ännu
absurdare: han stjäl hennes död från den verklige
(ovärdige) mördaren, en dödens tillfällige
hantlangare som har strypt henne med sina
händer. Det är svårt att säga om dessa Yngves
absurda tilltag är projektioner av en dröm
om en definitiv förändring eller en dröm om
ett slags utplåning. Författaren antyder —
oändligt fint och subtilt men undanglidande
— på slutsidorna en balans hos Yngve mellan
den naturliga och därför (?) kanske litet
motbjudande driften att vara Någon och den
mindre naturliga men möjligen djupt
sympatiska, svåra och mystiskt lockande tendensen
att bli Ingen. Sivar Arnér upprepar här inte
en formel som han i en annan roman
framkastade i ett av sina många farliga
lekögonblick: individualitet är invaliditet. Har han
övergivit den nu, eller har han den kvar i
reserv som ett slags mätsticka eller
varningssignal? Är ett minimum av individualitet ett
4 BLM. 1951 IX
697
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
