Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
santaste men väl det dramatiskt mest
verkningsfulla av de kriminalfall, som Lyttkens
behandlat. Det tragiskt-primitiva förloppet,
där incestidyllens kvava stiltje opåräknat
avbryts av mordgärningens åskslag, bildar en
verkningsfylld kontrast till Lyttkens’ enkla och
behärskade framställningssätt. Han låter
materialet av brev och rättegångshandlingar tala
sitt eget språk och tillfogar endast i nödfall
sina egna en aning vardagsbleka och oftast
föga överraskande kommentarer. Det är
emellertid en skicklig prestation att kunna blåsa liv
i det gamla och relativt välkända
Yngsjödra-mat. Människorna, gården, bygden och först
och främst centralfiguren Anna Månsdotter
växer fram för läsarens ögon med en åskådlig
kraft, som lämnar mycket av dagens
skönlitteratur efter sig. Kanhända bidrar det tidlöst
enkla i konfliktens gestaltning till det starka
och delvis gripande intryck som Lyttkens’ bok
obestridligen gör på läsaren.
Och som det bör vara i ett riktigt
80-tals-stycke, så saknas inte heller den nya tidens
representant, energisk, effektiv, med blicken
mot framtiden. Den företräds av skarprättaren
Dahhnann, beskäftigt diskret med vit
silkes-slips och kravattnål i form av en miniatyrbila.
Det är en scen av oförglömlig och makaber
komik, när han efter avrättningen applådsjukt
tar emot komplimanger för ”det solida
hugget”. Henning E. Stålhane
EN VERKLIGHET
Inga-Lena Larsson: Vide ung. Wahlström &
Widstrand 1951. 14: 50.
Inga-Lena Larssons ”Vide ung” är en bok
om vilsen storstadsungdom. Åtskilliga
hårdkokta herrar har tidigare givit sina
synpunkter på problemet. Det var angeläget att detta
blev belyst även från flickans synpunkt.
Bokens huvudperson, Vera, är en knappt
fullvuxen, föräldralös flickunge som kommer
till Stockholm för att söka arbete. Hon
känner inte en människa, bor bakom ett draperi
i köket hos en kvinna utan ett enda humant
drag, fryser, svälter och sliter ont. Så får hon
plats på en smutsig karamellfabrik och möter
”gänget”, som hädanefter fyller hela hennes
tillvaro. En sexuell förbindelse med den
brutala ynkryggen Age slutar med abort under
omständigheter som till och med för läsaren
är nära nog outhärdliga.
Veras tillvaro är ohyggligt grym — och
hon är bara en bland många i samma
situation. Den materiella och andliga hemlösheten
gör att ungdomar i hennes läge blir helt
hänvisade till ”gänget”: det blir deras auktoritet,
deras stöd, deras hem — allt. Någon
självständig personlighetsutveckling kan det just inte
bli tal om under sådana omständigheter.
Gänget håller till på kaféer, biografer eller
danshak — någon annan form av livsglädje
existerar inte för det. Mellan arbetstidens slut
och biodags finns ingenting annat att göra
än att bläddra i veckotidningar på något kafé,
där man inte alltid har råd att beställa en
bulle till den kopp kaffe som får ersätta
middagen. Ungdomarnas miserabla erotiska
upplevelser är också dikterade av gängets kutym
— även om man inte har lust, så får man
göra som de andra, och sen går det som det
går..
Ljuspunkten i allt detta är den lojalitet som
kan utvecklas inom gänget. Veras ”bästa vän”
Kicki får illustrera detta. Hon ersätter
föräldrar och syskon för Vera, och ger henne något
av den ömhet hon aldrig fått smaka i samband
med erotik.
Människo- och miljöskildringen är utförd
med en realism som omspinner ett sällsynt rikt
register, från den ohyggligaste brutalitet till
den skiraste poesi — ty Veras verklighet
innefattar allt detta. Ett sådant register hos en
författare är ovanligt: hur ofta konstaterar
man inte att endast den ena sidan, den ljusa
eller den mörka, är tillgodosedd — på den
andras bekostnad. Få människor förmår
uppleva både tillvarons fasa och dess ljuvlighet
någorlunda samtidigt — och få författare kan
ge uttryck åt bådadera på ett övertygande sätt.
Därför är den verkliga realismen också en så
sällsynt företeelse. Hos Inga-Lena Larsson
finner man den. Och det är inte bara den högt
begåvade konstnärens realism, det är den
nakna sanningen hos en människa som
hänsynslöst lämnar ut sitt jag, sådant det är,
sargat och upprivet och ändå med en okuvlig
förtröstan på livet.
Boken har emellertid en del konstnärliga
brister. Så till exempel händer det —
lyckligtvis sällan — att författarinnan för ett
ögonblick ställer sig vid sidan av skildringen och
kommenterar den eller de agerande personerna.
Sådant är onödigt — vad hon vill ha sagt
kommer så utomordentligt väl fram ändå.
Vidare förekommer i början och i slutet en
person, Seba, som är sympatisk men inte har
mycket med det hela att göra. Det hon har
703
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
