Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att säga — och det är långtifrån ointressant
— hade med fördel kunnat inarbetas i det
övriga. Likaså hade en fullkomligt
ovidkommande spritlangarepisod i början kunnat
uteslutas. Språket är heller inte alldeles färdigt.
Varför skriver författarinnan ”som att” i
stället för ”som om”? Interpunktionen kunde
också göras konstnärligare,
Men detta är detaljanmärkningar. Dylika
småsaker kan inte skämma helhetsintrycket av
en bok som utgör ett mänskligt och litterärt
dokument som man inte kan förbigå.
Gunnel Vallquist
BLODFÖRMÖRKELSE
Ruth Hillarp: Blodförmörkelse. Eget förlag
1951. 6:50.
Jag är övertygad om att Lord Byron ifall
han hade varit i tillfälle att läsa Ruth Hillarps
roman ”Blodförmörkelse”, skulle ha gripits
av bestörtning — och avund. Själv var han ju
och ville vara en mästare i mental grymhet, i
moralisk tortyr. Hans hustru, vars
trovärdighet han själv aldrig ifrågasatte, berättade att
han inledde bröllopsnatten med den
överlägset nonchalanta repliken: Jag avskyr att sova
med kvinnor, men om du så önskar... Mitt i
natten uppbyggdes hon med det hj ärtliga
meddelandet: Gode Gud, jag är verkligen i
helvetet! När hon omsider födde hans barn, var
hans första ivriga fråga: Barnet var väl
dödfött, eller hur? Det raffinerade i dessa brutala
handlingar, låg i deras medvetet genomförda
hyckleri. Alltsammans var lögner i tortyrens
tjänst.
I uppfinningsrik lögnaktighet, som
finfördelande giftspridare är nu Byron klart
distanserad av en precis lika verklig, övertygande
och ändå naturligtvis fantastisk person:
”hjälten” i Ruth Hillarps roman. På en enstaka
punkt ser jag dem plötsligt sammanfalla. För
den olyckliga Annabella påpekade Byron
belåtet att hon kunde ha räddat honom (åt
vad?), om hon hade accepterat honom den
första gången han bad om hennes hand — nu
fanns det inget botemedel längre, något
irre-parabelt hade inträffat. Ruth Hillarps
sällsamma trollkarl hycklar precis samma belåtna
grämelse: ”Varför sa du nej den där första
O Q ??
gängen(
Vem är han egentligen, mannen med det
”ödsliga åldrade ansiktet” som påminner om
en ”trolleriprofessor i landsflykt”? Han
betonar själv sin evighetskaraktär, sin absoluta
existens: ”När jag var professor...”, ”,.. när
jag var vid polisen...” Han är ett slags
förening av Don Juan och Monsieur Teste. Med en
liknelse som kan se blasfemisk ut skulle man
kunna säga att han är en treenighet, där dessa
båda ingår som fadern och sonen och där den
helige ande heter den gudomlige markisens
skugga. Det självtillräckliga, det kräsna och
det grymma har sammanvävt honom. En man
som inte kan älska men en läromästare och en
domptör. En mästare också i att ge illusion av
att älska — det virtuosa hyckleriets positiva
sida. En cerebral natur, ur intellektuell
synpunkt en voyeur som älskar att iaktta
verkningarna, sina smekningars verk och sina
nål-stygns.
Och jag måste ju gråta: det var ju meningen. Om
jag inte reagerade måste han ju hitta på nånting
värre.
Men Ruth Hillarp har lyckats undvika att göra
sin trollkarl till en tunn abstraktion. Han är
inte osårbar, han har åtminstone en känsla:
självkänslan. Och han har åtminstone ett
moraliskt krav som också är estetiskt och
intellektuellt, han älskar perfektionen, flyr det
upprepade och det överflödiga utan att befatta sig
med den pinsamma sanningen att kärleken
alltid är överflöd. Inför så ofrånkomligt
faktum blir han plötsligt liten utan att han (eller
hon!) märker det:
Han reser sig och går i dystert förorättat majestät,
genom en plötslig allé av snyftningar.
Ser han inte liten ut på denna promenad, där
snyftningarna är de höga popplarna?
Vad kärleken är? Romanen avser inte att
besvara frågan, den är skriven för att ställa
den. Men åtminstone ett negativt svar ger den:
Kärlek är inte att vara lycklig. Och hela boken
bevisar den tesen — i det fallet är den den
enda verkliga kärleksromanen. En av de få
gånger när mannen verkligen visar ömhet
anges betecknande nog så här: ”Jag skall göra
ditt liv till ett helvete, sa han ömt och smekte
mitt hår.” Han säger också lika klargörande
och belärande: ”Det är bara i romanerna som
kärleken är fin och vacker. Du måste lida för
att känna att du lever.” (Vad var det Byron
skrev till sin blivande hustru: The great obj ect
of life is sensation, to feel that we exist, even
though in pain!)
Men människan är en glupsk varelse —
hel
704
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
