Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vetet räcker inte långt för hennes svindlande
behov. När Ruth Hillarp är färdig med
porträttet av sin romans homme fatal, färdig med
själva förhållandets förlopp, blir boken rikare
och mångtydigare men mera rapsodisk. Ytterst
verkningsfulla lyriskt-symboliska partier
omväxlar med korta återblickar mot en värld där
också andra människor lever, och fint
utformade reflexioner, där även bilden av mannen
blir rikare differentierad, samtidigt som
kritiken av männen ibland får en blixtlikt lysande
karaktär:
Män! Korsordslösare, schackspelare, utforskare av
lagarna för döda språk! När det finns kvinnor som
hungrar efter den andlighet som era händer kan
ge dem.
Helvetet är för fattigt, det måste kompletteras
med mötet mellan likartade andligheter.
Filologen måste sluta sitt etikettöga.
Orkesterdirigenten måste med ömhet och lidelse blåsa även
blockflöjt och lära sig att inte svara på
kvinnans krav med mannens tomma ord: ”Har du
nånsin hört talas om en stor konstnär som
rättar sig efter publiksmaken!” Men hur svår är
inte den flyktigaste beröring av värme, när
den manliga fattigdomen är så full av kramp,
likgiltig nyfikenhet och kalla nålar! Hur lätt
är inte en enkel blodförlustelse, hur svår är
inte den verkliga blodförmörkelsen!
Ruth Hillarps roman är svår att beskriva.
Den är klar och nyckfull som en ung bäck,
den ser oss i spegeln, den för oss in i
mörkrum och framkallar underliga bilder, den
lämnar oss i alla ögonblick och återkommer
snabbt från ett annat håll. Den är utsökt som
skiss och ett stimulerande lyriskt-psykologiskt
konstverk. Att tre förlag har refuserat den är
en händelse som ser ut som en tanklöshet.
Åke Janzon
BAKOM RUTAN
Birgitta Trotzig: Ur de älskandes liv.
Bonniers 1951. 8:50.
Birgitta Trotzigs prosadebut ”Ur de
älskandes liv” innehåller tre porträtt av unga
kvinnor med glidande relationer till varandra och
till verkligheten, tecknade som bakom
halvljusa fönster, ofta med regn över rutan. Ett
suggestivt ljus är koncentrerat på själva
bilden av kvinnorna, och i fönsterkarmen
skymtar med overklig klarhet föremål som kauri-
snäckor, dockor, påfågelsfj ädrar och
kristallglas. Resten ligger i dunkel, men dessa
fragment får sina skarpa och fina konturer av
författarinnans sällsynta stilistiska artisteri och
finnerviga sensibilitet, som inregistrerar inte
bara drömmens utan också tingens skiftningar.
Boken har effekter från Krusenstjerna och
Almqvist, men porträtten bär Birgitta Trotzigs
alldeles egna signatur — en talang som ännu
inte har fått någon definitiv inriktning men
som har en unik estetisk brådmognad och som
det bör kunna bli spännande att följa.
Flickporträtten av Aimée, Tina och Rose
befinner sig inom en glasram, en ruta även i den
meningen att de är inneslutna i sina egna
käsloreaktioner så helt att de knappast når
kontakt med någon eller något utanför sig
själva. Det är sina egna drömmars bråddjup
och sin egen huds sensationer dessa flickor
upplever i flickrum med dämpade
sidenskärmar, där de själva kan sluta handen kring sin
vrist och känna den leva. Halvt drömmande
ritar de furstinnor med vinthundar och lägger
i nästa ögonblick till könsattribut för att sedan
riva sönder bilden. Det förekommer också
drömska balscener och förförelser i landskap
av dimma och åska. Men mera övertygande
än mötena med männen är dessa flickors
möten med sina egna spegelbilder där de ser sina
vuxna ansikten träda fram under barnets.
Pubertetens konflikter mellan kropp och ande,
drift och ensamhet gestaltas här halvt
symboliskt i blod och glas, som en väntan vid ett
fönster med hårt bultande pulsar mot rutan,
där solljuset kan få en smak av ”falnad aska”
och stämningar av ”kallnande tystnad” eller
”mulen hetta” fångas i samtidigt spröda och
dova toner.
Någon gång kan dessa grafiska blad bli
alltför välberäknade, alltför vindlösa, någon gång
kan glasrutan bli för påtaglig och hindra den
omedelbara kontakten. Men om författarinnans
rika och särpräglade utrustning finns inget
tvivel. Ingrid Arvidsson
FÖRFATTAREN SOM
PROGNOSTIKER
Arthur Koestler: Längtans tidsålder.
Översättning av Nils Holmberg. Tiden
1951. 17:50.
Det var visst efter Gallups fiasko med det
senaste amerikanska presidentvalet som en
705
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
