Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
känd statistiker framkastade frågan: är det
kanske så att en prognos kan undgå att
misslyckas bara om ingen tror på den? Av allt att
döma är det så, åtminstone mycket ofta. Om
en framtida social eller politisk situation antas
prediktabel, om vi kan beräkna alla faktorer
som kommer att påverka den, så uppstår
ohjälpligt en ny och ytterligt besvärlig faktor
med det heureka som vi utstöter efter avslutad
räkning. Vi tar denna faktor med i kalkylen,
den ynglar av sig: om vi vet att vi vet att vi
vet och så vidare.
Vi råkar alltså i ett både teoretiskt och
praktiskt dilemma. Men samtidigt börjar vi förstå
att våra prognoser kan bli riktigt nyttiga ting,
för den dem rätt kan missbruka. Låt oss vända
på statistikerns fråga: Är det kanske så att en
prognos kan undgå att lyckas om alla tror på
den? Är det kanske så att man kan bidra till
att hejda en utveckling genom att på ett
övertygande sätt profetera om den? Det är
tänkbart att George Gallup privat är varm
Trumananhängare och betydligt mindre tänkbart
att hans institut 1948 fifflade fram Deweys
ödesdigert säkra förhandsseger. Men
möjligheten fanns, och finns i andra situationer. Här
öppnar sig ett fängslande perspektiv, som
knappast har blivit tillräckligt observerat av
vetenskapen.
Som så ofta har forskningen emellertid
föregripits av diktarna, av dem som den berömde
estetikern J. V. Stalin med rätta kallar
människosjälens ingenjörer. Vad är den moderna
framtidsromanens egentliga syfte, om inte att
så gott det går (och på det svåraste,
vidsträcktaste och viktigaste bland områden) utnyttja
heurekafaktorn i dess egenskap av felkälla?
Formeln är: detta kommer att ske om vi inte
ser att det kommer att ske och det bör inte
ske. Forna dagars glada fantiserande har —
efter mellanstadiet ”Du sköna nya värld” —
ersatts av ett starkt preventivt patos, som i
bästa fall (liksom hos en hypotetisk
Falskgal-lup) maskeras till obarmhärtig prognostisk
realism. Den förutsagda situationen framställs
som oundviklig med hänsyn till alla fakta utom
framställningen själv. Så är det hos Orwell;
hans sadism är avsedd att dölja en förtvivlad
vädj an.
Men det är långt till 1984, och Oceaniens
styresmän ordnar så att Winston Smith inte
har några klara minnen från 50-talet. Det
enda han kommer ihåg visar att det också —
och redan för oss — är förfärande länge sedan
1948: minnesbilden visar en gammal man i
ett skyddsrum, under den stora katastrofen,
som säger någonting om att ”vi skulle inte ha
litat på dom uslingarna”. Därav framgår att
Orwell ännu uppfattade situationen i samtiden
(vår samtid) som väsentligen bestämd av
vilje-mässiga åtgöranden. Den gamle mannens
replik gällde ett ödesdigert men, tydligen, på
sin tid inte oundvikligt val; den kunde för
den delen ha fällts i ett tyskt skyddsrum 10—
15 år tidigare.
Nu är det 1951, och varningen för
”uslingarna” har mist en god del av sitt intresse. För
många ser den väl i dag ut ungefär som en
rekommendation till menigheten på Medusas
flotte att visa eftertänksamhet och se upp med
förrädare. Visserligen kommer de radioaktiva
elementens raseri inte i gång helt på egen
hand, och visserligen kan det vara bra med
ordning också efter ett skeppsbrott. Men de
opåverkbara faktorerna har för varje år vuxit
i styrka. Eftersom all aktivitet (inte
nödvändigtvis uslingsjakt men t.ex. militära
förberedelser) bidrar till att yttermera stärka dem,
ligger en fatalistisk apati utomordentligt nära
till hands. Den är givetvis ännu farligare än
sin motsats, lämnar inte ens en marginal för
slumpen. Men den är lättare.
I den senaste och karakteristiskt nog minst
långsiktiga av romanprognoser, Arthur
Koest-lers ”Längtans tidsålder”, har apatin fått
överhanden i det Europa-symboliserande Paris.
Det är någon gång på 50-talet, kriserna
avlöser varandra i ungefär samma takt som nu,
domens dag kan vara inne när som helst.
Sovjetunionen har ändrat namn till De
fri-hetsälskande folkens samvälde och låtit
ytterligare några små grannar försvinna i sitt
storebrorsgap; USA har tagit konsekvenserna
av Europas ovilja att försvara sig;
människorna har utrustats med geigermätare i
miniatyrformat och med antiradioaktiva
paraplyer. Annars är allt sig likt, bara något mera
utpräglat. Paris är fullt av ”uslingar” som
ingen litar på och ingen försöker hejda: vad
skulle det tjäna till, numera? Det pratas och
diskuteras; den ende — utom Fria samväldets
kreatur — som verkligen har en plan, är en
östflykting som ämnar göra sig osynlig och
i detta skick ta sig förbi Fredsmarskalkens
livvakt. Fjolliga idealister uppträder på
pacifistiska möten och hyllas av en blodtörstigt
rytande publik. En framstående författare
från Fria samväldet hoppar av men kommer
ingen vart med sin bok ”Jag var en Kulturens
hjälte”: han vet inte vad han ska ta sig till
706
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
