Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
med sin frihet, tillämpningsmöjligheterna är
slut.
Allt detta verkar förfärande sannolikt och
uppfyller med andra ord högt ställda
litterärt-prognostiska krav. Men Koestler har tyvärr
inte nöjt sig med att framställa apatin och
dess följder utan också förklarat situationen
— på ett sådant sätt att den måste te sig
ohjälplig också med hänsyn till hans
framställning. Lyckligtvis tar han fel. Han hävdar att
Europa är dödsdömt därför att ”platsen efter
Gud har blivit vakant” -—• dvs. därför att det
inte finns någon eldande tro att ställa upp
mot Fria samväldets läror — och att hoppet
ligger i en framtid bortom katastrofen: ett
nytt ”andligt ferment” måste uppstå och det
enda viktiga är att ”ensamma vargar” av
Koestlers egen typ åstadkommer ”några
oaser”, tillflyktsorter där den förlösande tron
kan tas om hand så snart den har uppstått
(hur nu det ska gå till). Europa krossas men
någonting nytt och bättre uppstår så
småningom, bara Arthur Koestler hinner med sista
flyget från Le Bourget.
Resonemanget känns igen från ”Yogin och
kommissarien”. Det var redan då lika oklart
som ytligt bestickande. Invändningarna ska
inte tas upp här, det räcker med att Koestler
själv har komprometterat sin tankegång så att
den nu överskrider gränsen till det idiotiska.
Hans prognosmetod skulle vara lätt
motbjudande om den gränsöverskridande tendensen
inte vore så tydlig i själva utförandet.
Huvudhandlingens kärlekshistoria mellan en
tros-hungrande amerikanska och en kulturattaché
från Fria samväldet är nämligen fylld av tjockt
understruken symbolik, som mycket riktigt blir
fullt pekorativ. ”En man blir stark av att veta
vad han lever för”, säger attaché Nikitin —
och si, det visar sig att han faktiskt går i
land med det som ingen skeptisk, västerländsk
man har klarat: att fullt och helt
tillfredsställa flickan. Men Koestler är ”optimist på
lång sikt”, han tror inte att Nikitins tro är
den rätta, den saknar andlig halt; vilket
framgår av flickans djupa och nog så förklarliga
bitterhet efter ett erotiskt experiment, där den
Pavlovfrälste materialisten Nikitin låter henne
spela den lurade men icke desto mindre
dreglande hundens roll.
Det är ingen idé att gå vidare i referatet.
Koestler ger sin prognos en ypperlig ram och
lägger till sina förut kända meriter som
bol-sjevikpsykolog en nästan lika säker förmåga
att snabbteckna det förvirrat fredsvänliga
själs
livet. Men prognosen som sådan är omöjlig,
löjligt omöjlig. Än finns det sålunda marginal
för slumpen, och för den aktivitet som
utmanar slumpen men inte sätter den ur spel. Och
för nya, bättre — på ett bättre sätt
skrämmande — prognoser.
Bengt Holmqvist
MELLAN HIMMEL OCH
HELVETE
Julien Green: Moira. Till svenska av E. R.
Gummerus. Gebers 1951. 12:50.
Den fransk-amerikanske författaren Julien
Green, som är årsbarn med seklet, är vad
fransmännen kallar en plågad ande. Hans
romaner har ofta ett tycke av drömmönster,
genomvävda med symbolhandlingar, och de
kretsar med förkärlek kring könet, dess
fascination och fördömelse. Det finns hos Green
en smärtsam kluvenhet mellan sensualism och
puritanism, ett pubertetsmässigt drag om man
så vill, som går igen hos hans romanfigurer
och som utvisar, att han snarare hör hemma
hos protestantism och jansenism än hos den
klassiska katolicismen. Läser man den femte
delen av hans ”Journal” jämsides med
fjolårsromanen ”Moira”, som nu utkommit på
svenska, så ska man genast finna, att det är
dramat i sitt eget inre som Green i våldsamt
uppförstorat format har proj icierat hos
huvudpersonen, den unge lustmördaren Joseph Day.
Man måste vara ett odjur av sensualism för
att vara så ohyggligt blyg, konstaterar Green
om sin ”hjälte” i överensstämmelse med den
lag om psykiska antitoxiner som åter och åter
gör drinkare till absolutister, våldsverkare till
vapenvägrare och vällustingar till asketer. Den
vilda kamp mot sig själv, för vilken Joseph
Day till sist dukar under, har Green själv
genomkämpat — det har vi hans egna ord på
— men det får naturligtvis inte fattas efter
bokstaven; hos romanfiguren har han bara till
dess yttersta konsekvenser dragit ut de
själs-anlag som han sett ligga latenta, halvt
förborgade hos sig själv, framför allt kanske den
metafysiska ångest, den strävan efter något
absolut som hör nära samman med
verklig-hetsleda och dödsdrift. Joseph Day råkar i
våldsam erotisk upphetsning vid underrättelsen
om en kamrats självmord, en kamrat vars
klibbiga närmanden han avvisat. För honom,
707
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
