Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liksom tydligen också för hans skapare,
betingar vällusten och döden varandra och är
inbördes oupplösligt förknippade; det är den
morbida, överhettade sensualismens arvedel
alltsedan Tristan-sagans tid, fastän
spänningarna här har stegrats utöver bristningsgränsen,
inte minst genom inslaget av perversion. Men
om förtvivlan och paradoxala krav utgör det
flammande tecken, vari Joseph Days själsstrid
utkämpas, och som tydligen motsvarar Greens
egen föreställning om det sanna kristenlivets
grundvillkor, så har han mot denna patetiska
livsstil kontrasterat en annan, företrädd av den
slätkammade och välartade teologistudenten
David Laird, ett litet sedesamt dygdemönster
och fariseiskt äckel, alltid lika förträfflig, lika
felfri och fullkomlig, därför att han antingen
inte har några frestelser att kämpa emot eller
också söker inbilla sig själv och andra, att det
man håller tyst om och ljuger bort inte
existerar. David Laird är en med obarmhärtigt hån
avslöjad representant för de så kallade
rätt-tänkande, för alla dem som utan samvetsbesvär
ikläder sig religionen likt en bekväm och
klädsam uniform. Att händelseförloppet utspelas
bland protestantiska studenter vid ett
amerikanskt sydstatsuniversitet år 1920, har i detta
sammanhang föga att betyda; den till
katolicismen omvände författaren har själv betonat,
att det bara är frågan om en romanförklädnad.
Romanens symbolchiffer får läsaren själv
forcera, eventuellt då med hjälp av dagboken.
Berättelsen är alldeles fri från psykologisk
kommentar. Uppträden och dialoger får gälla
vad de kan som i ett skådespel och berör bara
undantagsvis det underliggande själsdramat.
Namnsymboliken är däremot lite för
understruken. Att låta en kysk yngling heta Joseph,
är en smula billigt. Moira heter det lättsinniga
stycke med några droppar negerblod i den
välsvarvade kroppen som tränger sig in i
Jo-sephs rum för att förföra honom, som lyckas
i sin avsikt men därvid faller offer för hans
mordgalenskap; hennes namn är det grekiska
ordet för öde. Men eljest — med vilken
lysande antydningskonst har Green inte fångat
den av erotiskt tissel och tassel uppladdade
atmosfären i denna studentvärld,
tvetydigheten i de knappt mer än anade attraktionerna
och repulsionerna, och, framför allt, hur
åskådligt har han inte ställt för våra blickar den
unge lantarbetarsonen, som från sin avkrok
i bergen kommer till universitetet med sina
ohyvlade manér, sina oförklarliga
raserianfall, sin sannskyldiga skräck för allt vad kön
och kärleksliv heter, även när de förs på tal
hos sanktionerade diktarklassiker som Chaucer
och Shakespeare, samtidigt som han med sin
rödblonda kalufs, sin vita hy och sin ståtliga
manliga växt utövar en sällsam dragningskraft
både på kvinnor och på manliga kamrater.
Till puritanismens föroreningar hör också
de homosexuella komponenterna. Lika litet
som Joseph Day genomskådar sina andra
reaktioner, sina sadistiska böjelser, sina
våldshandlingar — de är för honom endast
yttringarna av en legitim moralisk indignation
— lika litet förstår han vad som driver honom
att ta livtag med den elegante, välvuxne
kamraten Praileau. Denne är inte lika oskuldsfull
— han inser, att deras livtag egentligen är ett
famntag, och att den andre är född till
mördare. Josephs avsky för allt kroppsligt, för
varje fysisk beröring är det indirekta beviset
för hans bundenhet vid könet; hans hemligaste
tankar famlar ständigt kring det ämne som
hans överjag stämplar som synd och förbjuder
honom att ens snudda vid. Han är besatt av
sexualiteten och flyr den som pesten:
oemotståndligt och aningslöst dras han sedan till
Moira likt fjärilen till ljuset, och erotisk
upphetsning är hos honom alltid förenad med
aggressionsdrift, med lusten att slå och plåga
och döda. Så går den födde lustmördarens öde
mot sin fullbordan; syndafallet med Moira
utlöser hans morddrift, som i det längsta varit
förklädd till moralism och sedlighetsnit, och
han kväver henne i kärleksbädden. Men bakom
själsdramat, återgivet med obönhörlig logik
och betydande suggestionskraft, ligger en
tragik av metafysisk innebörd. Kravet på absolut
renhet är dömt att aldrig kunna förverkligas i
relativitetens värld. Den renheten finns bara
i paradiset och i helvetet, såsom det heter i
romanens motto av Saint Francois de Sales;
Joseph Day aspirerar på paradiset och störtar
ner i helvetet. Den själsliga balansgångens
trådsmala spång är spänd över en hisnande
avgrund av faror, lurande mitt i vardagens
snårskog, och Joseph Day har dessutom
olyckan att vara förblindad. Sådan är,
förefaller det mig, kontentan av denna skakande
roman, en av de mera betydande som sett
dagen i Frankrike efter andra världskriget,
men i sista hand syftar den till ett slags
allmängiltighet. Ingen av oss är fullt medveten
om innebörden av våra handlingar, ondskan
och synden är skrämmande nära vid varje
steg vi tar i denna fördärvade värld, tycks
författaren mena, och lustmördarens historia
708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
