Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bör därför läsas inte bara med fasa utan också
med medkänsla och under självrannsakan. Det
vittnar högt om berättelsens konstnärliga
kvalitet, att den trots det speciella ämnet kan
läsas i den andan; skada bara att
översättningen är så pass stelbent och osmidig. Hur
många gånger ska man behöva varna de
svenska förläggarna för att anlita finländska
översättare, vilkas språkbruk är ett annat än
vårt? Holger Ahlenius
LEVA I KRIG, DÖ I KRIG
Robert Merle: Weekend vid Kanalen.
Översättning av Erland Rådberg.
Forum 1951. 13: —.
Robert Merle är lärare i engelska och
ingenting i hans roman motsäger det. Boken vittnar
om förtrogenhet med modern anglosaxisk
vitterhet; den är vidare alltigenom klar och
tydlig, skriven med många diskreta och distinkta
betoningar av det slag som en god pedagog
nyttjar, då han vill framhäva väsentligheter
utan att såra de mer försigkomna eleverna.
Men framför allt är Merle naturligtvis
fransman, närmare bestämt en fransk författare på
den linje där såväl Maupassant som Camus
delvis befinner sig. Hans sätt att berätta är
(alltså) inte läraraktigt i någon av de dåliga
meningar, som också den goda pedagogiken
är behäftad med om den utan vidare överförs
till litteraturen. Möjligen kan man säga att
metoden blir en aning torr: därför att den
utesluter alla andra irrationaliteter än dem som
är uppenbart väsentliga för sammanhanget.
Men greppet om väsentligheterna är värt
beundran. Merle skildrar en lördag och en
därpå följande söndag vid Kanalkusten, under
en junihimmel som doftar av ”havsbad, ferier,
långa, lättjefulla sommareftermiddagar”. Det
är emellertid juni 1940 som skildringen gäller
— en tidpunkt vars kontraster, förfärligheter
och storslagenheter redan har behandlats
många gånger. Man vågar nog säga att Merles
version står i en klass för sig. Den är fri både
från det som bokens huvudperson kallar
”dumma heroiska legender” och från
meningslöst flammande protester (meningslöst,
eftersom ingenting som har skett blir annorlunda
av att man ”tar avstånd” från det). Den är
fri från sentimentalitet och fri från
systematisk osentimentalitet. Den är åskådlig, den
innehåller nästan inget ideologiskt struntprat och
den har — framför allt — ytterst fina konno-
tativa kvaliteter: en känsloton, den
krigsska-dade känslans ton, som fasthålls utan minsta
svävning. Ur den synpunkten (eller
lyssnar-vinkeln) är Merles roman lika autentisk som
Norman Mailers berömda debutbok; inte på
långt när så rikt instrumenterad, men
stramare i formen och helt utan suddighet.
Sedan alla rationella efterkonstruktioner
(också ”pratet om valet och det där”) har
skjutits sönder, återstår för Maillat —
huvudpersonen — bara att leva kriget tills det dödar
honom. Det är detta levande som återges så
förträffligt, bl. a. genom ständiga
konfrontationer med de på olika sätt trosbestämda
reak-tionsmönstren hos andra gängmedlemmar och
hos mänskor som mera tillfälligt kommer in
i bilden. Allt är slump, allt är ”upprivet, utan
förbindelselänkar, utan fortsättning och
sammanhang”. Ibland är man högst förvånad,
ibland verkar också det mest osannolika
naturligt; ibland är man livrädd, däremellan får
man för sig att ingenting ”gäller” en; ibland
är man våldsamt upprörd, andra gånger
utlöser det ohyggliga ett slags lustkänslor. Man
ser en kropp som har fått huvudet avskuret
och undrar bara om det är kroppen man ska
titta på eller huvudet; grips man av fasa i
en del situationer, beror det närmast på att
man blir medveten om hur obetydlig ens
förmåga att spontant känna fasa har blivit.
Kriget är en livsform för sig. Merle är en av de
trots allt ganska få författare som kan
reproducera den utan att drunkna i de felkällor,
som kväller fram ur alla efteråt företagna
jämförelser med andra, trivsammare former.
Översättningen av ”Weekend vid Kanalen”
är som helhet fullt tillfredsställande. Är man
petnoga, och det bör man egentligen vara, kan
man reta sig på en och annan detalj. Exempel:
på ett ställe står ”Man kunde redan inte...”
i stället för ”Det var redan omöjligt att...”,
”även” och ”vilka” används någon gång utan
att omgivningen förbjuder ledigare ord. Och
kraftuttrycket ”attans” hör väl mera hemma i
ett daghem än i ett militärt nattläger?
Bengt Holmqvist
MYTEN OM SOL OCH VÅR
Alice Guldbrandsen : Hans sju kvinnor.
Övex-sättning av Ella Wilcke. Hökerbergs
1951. 14:50.
Om sol-och-våraren kan man skriva
indig-nationsreportage och psykiatriska journaler;
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
