Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hjälte i en äventyrsroman blir han sällan.
Därtill är han i allmänhet för gammal och för
ful. Det märkliga med detta yrkes utövare är
ju som bekant att de så sällan har sex appeal
— de är snälla, vänliga, omtänksamma,
hövliga, förfinade, säger deras offer, men de är
inte vackra. Häri är verkligheten sällsammare
än dikten; ty när den danska författarinnan
Alice Guldbrandsen gör en thriller om en
sol-och-vårare, tar hon en filmhjälteskön karl i
huvudrollen. Och det är strängt taget onödigt,
för de kvinnor som blir hans offer skulle blivit
det ändå, även om han varit gråhårig,
kut-ryggig och litet dammig. Men nu är han något
mycket mer fatalt och bländande än verkliga
livets enkle sparbokslänsare och
äktenskaps-lovare. Som en grann och livsfarlig hankatt
stryker han genom kvinnornas liv och blir
alltmer åtråvärd för dem, ju fler av dem han
har bedragit, mördat och bestulit; han växer
och växer i förförisk hemskhet, och mot hans
tjuskraft hjälper det mycket litet att han till
slut blir halshuggen.
Detta gnistrande sagodjur omges i boken
av sina sju kvinnor, dvs. ett ringa urval av
hans bravader; och de är dess mer mänskliga
och påtagliga. Där känner man exakt igen dem
från rättegångsreferaten, kvinnorna för vilka
han trots allt var livets mening och lycka och
som måste släpas fram för att motvilligt vittna
mot honom. Det är en serie kvinnoporträtt av
en kvalité som inte har något som helst med
den vanliga äventyrsromanen att göra. De är
gjorda med ömhet, med fullständig förståelse,
och med den fullständiga obarmhärtighet som
det verkliga konstverket har. Det enda
osannolika med dem är att de är för varierande;
inte alls bara den halvgamla olyckliga fröken
med litet pengar på banken, som brukar vara
det normala offret, utan alla sorter. Den
purunga hysterikan, den snälla lilla borgarfrun,
den halvdana intellektuella — de hittar alla
helvetet och en viss sorts himmel i hans armar.
Men det vore ju otacksamt att klaga att man
får för mycket av en så fin porträttkonst.
Kerstin Anér
KRUSENS TJ ERNA BO K EN
Olof Lagercrantz : Agnes von Krusenstjerna.
Bonniers 1951. 21:50.
Olof Lagercrantz’ förutsättningar att skriva
om Agnes von Krusenstjerna har varit
utom
ordentliga. Han säger sig visserligen ha lärt
känna henne personligen först 1937, dvs. vid
en tidpunkt då livet redan härjat henne, då
hennes miljö var mondänare och vräkigare än
förr och då det umgänge hon valde eller
tvingades välja (när hon överhuvudtaget gitte ha
något) ibland kunde kasta ett spöklikt återsken
på hennes person, ett återsken av ”Bröllop på
Ekered”. Men om en biografi av annan hand
utan tvivel skulle ha fått denna makabrare
prägel har däremot Lagercrantz haft alla
möjligheter att bevara balans och proportion i
sitt omdöme. Sanningen om Agnes Sprengel
skulle inte ha varit sanningen om Agnes von
Krusenstjerna. Hon tillhörde dessa diktare för
vilka barndomen och den första ungdomen är
allt eller nästan allt. Sjukdomsfröet var redan
där latent. Om bundenheten vid
ursprungsmil-jön småningom utvecklade sig till miljöskada
hängde det samman med intensivare
självupplevelse och större erfarenhet av världen, men
bundenheten var densamma. Lagercrantz’
intima förtrogenhet med denna milj ö, med
släktförhållandena och det geij erska arvet, också
hans personliga erfarenhet av en i släkten flera
gånger upprepad nervös situation och dess
återverkningar på omgivningen, har gjort
honom till en introduktör som inte skulle ha
kunnat ersättas. En uppfostran i stil med den
kru-senstjernska, som trots inslag av en nästan
karolinsk sparsamhet och stränghet ändå
gjorde dem som utsattes för den egocentriska,
världsfrämmande och just därför inte så litet
bortskämda och självsvåldiga, har också
numera blivit en kulturhistorisk raritet.
Den läsare vars bild av Agnes von
Krusenstjerna härrör sig från Pahlenf ej dens och den
stora sedlighetspetitionens dagar får här i viss
mån en annan bild: av en blåögd pappas flicka
med ärvda ideal och ett konventionellt
litteraturintresse, rent ut sagt med en smula dålig
och banal smak i det ena och det andra, men
som tog sig det orådet före att i varje situation,
stor eller liten, sätta in sin egentliga
originalitet, det intensiva känsloengagemanget.
Brinnande löften i dagböcker och stora föresatser
är ju visserligen ingenting ovanligt. Men för
Agnes von Krusenstjerna skulle den svärmiska
åldern fortsätta till hennes död och det
ung-flicksaktiga känsloengagemanget oupphörligen
stegras intill olidlighet och sjukdom. Bilden
av henne som en alltjämt instängd,
världsfrämmande och i många avseenden infantil
människa framstår så mycket klarare sedan
man fått David Sprengels insatser i hennes
för
710
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
