Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fattarskap redovisade och karakteriserade så
tydligt som här. Att ett samarbete förekommit
visste man tidigare genom ett och annat som
Agnes låtit undfalla sig men inte av vad art
och i vad utsträckning. Efter den lagercrantzka
utredningen framstår hennes författarskap som
renare och hennes öde som mera tragiskt. Utan
tvivel höll Sprengel henne uppe samtidigt som
han skadade. Utan honom skulle hennes
romaner ha blivit mera kaotiska, men med honom
blev de kaotiska på ett annat sätt. Hon var
också demonisk och man kan inte frita henne
från ett intresse för olika perversioner som
brukar utmärka många infantila. Hans demoni
var av ett annat slag: det tröttsamma
uppradandet av erotiska situationer i Pahlenseriens
två sista delar, vilket väl får skrivas på hans
konto, kan föra tanken till le divin marquis.
Sällan har två så olika människor samsats och
två så väsensskilda lojaliteter gripit in som
kugghjul i varandra.
Fint och övertygande har Lagercrantz gjort
bådas goda egenskaper rättvisa och gjort deras
sämre mera förståeliga och förlåtliga. Han
har också förstått undvika att ta upp de många
uppslagsändar vid sidan om som ideligen
erbjudit sig i detta på ömtåliga mänskliga
kontakter så rika ämne. Han har givit en bild av
den kvävande oscariska konventionalitet som
nu tycks oss närmast ofattbar och det
häxsab-batliknande 30-talet som redan är oss fjärran,
och framför allt av Agnes von Krusenstjernas
intuitivt mystiska kvinnlighet, hur hon mitt i
all förnedring och allt självförakt inte kunde
avstå från att åtminstone i fantasin söka sig
tillbaka till uppvaknandet och
kvinnoblivan-det, till detta rent fysiska något som på samma
gång är rent känslomässigt.
Gunnar Ekelöf
NAMNET OCH MÄN-
NISKAN
Olle Holmberg : Sigfrid Lindström. Bonniers
1951. 13:75.
Så långt ens uppsaliensiskt litterära
medvetande sträcker sig tillbaka, har man lyssnat
till lundensiska sagor om Tristan den
oförliknelige. Man hade kunnat vänta, att en bok om
honom, skriven av en vän, skulle spinna vidare
på det romantiska namnet, ”som kom
trubadurer och menestreler att i dagar och nätter
söka efter ett nytt och skönt klingande rim
på det”. Eller också att den bistra
verkligheten bakom namnet energiskt-ambitiöst
blottlädes.
I Olle Holmbergs biografi över diktaren
sker ingetdera till överdrift. Den heter nyktert
”Sigfrid Lindström”, kallas minnesteckning
och ger en utomordentligt klart mejslad
helhetsbild av mannen: hans bisarra
quijotisk-bernadotteska yttre uppenbarelse och
sannings-kära väsen (som man fattar stor sympati för),
det grymma sjukdomsöde som träffade honom,
hans konstnärsvilja och de uttryck den trots
allt nådde fram till i lyrik och prosa. Till det
yttre tunn, är denna minnesteckning påfallande
”innafet” och späckad med målande fakta;
den är det mest intellektuellt disciplinerade
som anmälaren vet sig ha läst av
författarnamnet Olle Holmberg. Inte en fläkt av
kotterianda vidlåder den, och det enda som tyder
på att den är skriven av en vän är det
jämförelsevis stora antalet brev till författaren
från den döde. Sitt eget namn har Olle
Holmberg omsorgsfullt strukit ur skildringen. ”Jag
har bara skrivit om mig själv”, står det i ett
av Tristans brev till auktor, ”men felet är i
någon mån Ditt eget, eftersom Du aldrig
omnämner Dig själv annat än som en Dig
fjärran-stående person, för vilken Du endast hyser ett
mycket förstrött intresse”. När det på sidan
166 på tal om skaldens död heter: ”Det
stundade till studentkarneval i Lund den dagen,
och telefonen om Tristans bortgång avbröt
förehavandet att gå ut och köpa en
karne-valstidning åt honom”, så håller här den
substantiviska konstruktionen alla känslor
tillbaka och stänger till för obehörig insyn. På
ett par ställen har objektiviteten enligt min
mening till och med gått för långt, så att man
skulle ha önskat ett rättframmare uttryckssätt.
Man tror sig ana något av orsakerna till
författarens återhållsamhet. Det måste ha varit
oerhört svårt att berätta om så trista fakta
(”Gråt ett grand — för så trista fakta”, Harriet
Löwenhjelms rad, har ringt mig i öronen
under läsningens gång), där själva Ledan och
Vanmakten spelar huvudrollerna. Inte ens
läsaren orkar fullt realistiskt leva sig in i hur det
skulle ha känts att äga stor begåvning, vilja
till gestaltning och fullkomningslidelse och att
i en livslång vanmaktskänsla bara orka föda
fram en bråkdel av sin motivskatt till fullt liv.
”Han ville springa fram och taga någon av de
dansande i handen och träda in i ringen, men
ingen ens märkte beröringen av hans skugg-
711
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
