Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
händer”, heter det i en av sagorna. Den
gåtfulla, av vetenskapen aldrig klarlagda
sjukdomen, tycks ha åtföljts av ett kristallklart
sjuk-domsmedvetande, som naturligtvis var Sigfrid
Lindströms hälsa och storhet men som
samtidigt måste ha inneburit ett nästan
infernaliskt lidande. Man är därför tacksam för den
svala distansen till ämnet.
På grund av sitt livsöde fick Tristan
framför allt kämpa mot Avundens hydra, kanske
den mest pinande olustiga av de mörka
drakarna, och biografin har mycket att förtälja
om de nederlag och oheroiska segrar som
blev hans. I sin nödtvungna isolering och stora
trötthet drevs diktaren att ideligen älta sina
lekfullt graciösa, sinnrika motiv, att hyvla, fila
och ciselera dem, tills det hände att gnistan
slocknade och elden kallnade. Då kan det
rassla torrt i hans lyrik och falla en askgrå
färg över hans prosas arabesker, där varje ord
är vägt på våg. Men när elden inte sviker
honom, blir det så mycket skönare, som i
raderna :
Stjärnorna tindra likt ögon som byta
tankfulla blickar fast läpparna tiga;
siares läppar som rädas att bryta
midnattens tystnad, där aningar stiga ...
eller (längre fram i samma dikt) den plastiska
bilden av den nyfödde utsatte som undrande
söker sin moder i ringen av gubbar, stammens
äldste:
Ängslad av ögon som ruvande drömma,
längtar han dunkelt från tingsplatsens hällar
att hos sin moder få huvudet gömma
kelet bland sovplatsens raggiga fällar.
Bokens värde ökas av många brevutdrag,
citat och framför allt av dagboksbladen som
har en egen bouquet. Tristans karakteristiker
av sina vittra vänner är mycket roliga med sin
sälta, sin omutliga skärpa och sin välvilja:
man förstår väl hans makt över dem. En
gestalt i kretsen som blir mycket levande är
(den unge) Frans G. Bengtsson, både genom
Tristans dråpliga porträtt och genom vad Olle
Holmberg tillfogar. Låt mig till sist anföra en
rannsakande självkarakteristik som nog
borrar djupt. Dagboksskrivaren jämför sig med
drömmaren Amiel, finner sig mycket lik
honom, fast ”utan hans geni och hans karaktärs
allvar”. Amiel föder hos honom, säger han,
idel vaga drömmar om att kunna måla ett lika
snillrikt sj älvporträtt:
För att kunna göra det, skulle jag dock behöva
inte bara mer bildning, mer skarpsinne och mer
stilistisk talang än jag har, utan också mer
uppriktighet (eller kanske snarare öppenhjärtighet,
oförbehållsamhet) framför allt mot mig själv. Jag tror att
jag kan säga om mig själv vad någon sade om de
Vigny: ”ingen har någonsin varit hans förtrogne,
inte ens han själv”. Mitt vardagsjag, det som jag
varje dag ser i spegeln, tror jag att jag känner rätt
väl. Men mitt allra innersta jag (”det metafysiska
jaget” heter det visst i något systems terminologi),
det som kanske skulle framträda om jag stod framför
en kanon, det vågar jag inte försöka få se.
Biografin bör vinna nya läsare åt Sigfrid
Lindströms oeuvre, vilket ryms i en — mycket
vacker — volym, och åt dem som redan
känner detta diktarskap har den också mycket
att ge. Margit Abenius
MINNESBILDER
Prins Wilhelm: Episoder. Norstedts 1951.
20:—.
Prins Wilhelms nya bok heter ”Episoder”.
Med några anspråk att vara fullständiga
memoarer framträder den inte, överhuvud inte
med anspråk, utan ger som titeln utvisar just
ett antal fristående episoder ur ett liv som
varit anmärkningsvärt rörligt och skiftande
för att ha framlevts på samhällets höjder. Och
visst finns det åtskilligt i boken som har
dag-sländekaraktär, som är bagatellartat och
anekdotmässigt, och vid ett enstaka tillfälle faller
prinsen in i det officiösa och konventionella,
som han eljest så lyckosamt har frigjort sig
ifrån — det är i skildringen av 1925 års
svenska kungabesök i Helsingfors. Men i övrigt
måste granskaren ge sin honnör åt den
flärd-lösa fördomsfrihet, den dämpade ironi och den
frasfria uppriktighet varmed författaren har
berättat om sin barndom och uppfostran, om
hemmiljön och om människorna i den
närmaste omgivningen. Av sin mor, drottning
Victoria, har han sålunda målat ett varsamt och
ömsint men ingalunda okritiskt porträtt; det
tål att hängas upp vid sidan av det porträtt
av drottning Sophia som stiger fram ur prins
Eugens brev. I ingendera fallet är det
frågan om paradporträtt utan om intima
ka-raktärsstudier, och i båda fallen träder en
levande människa åskådaren till mötes.
Drottning Victorias mänskliga höghet är allmänt
omvittnad —■ inför den böjde till och med
Segerstedt sitt trotsarhuvud ■—- men här
nyanseras och utfylles bilden. En kärleksfull mor,
712
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
