Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Lasse Bergström: Radiokrönika - Werner Aspenström: Diskussion: 40-tal och Fogelström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISKUSSION
skulle innebära att lyssnaren fått två sinnen
förenade i ett: och det får han så sällan.
Efter att ha hört Ryings spel frågar man
sig också förvirrad, om verkligen lyriken och
dramat kan fås att smälta samman, fast man
strax efter vet att det är möjligt. Saken
förenklas när man kommer ihåg att Matts Rying
är lyriker och tydligen inte dramatiker. Hans
spel är ord i oändlighet: vackra ord, tänkvärda
ord, ord som glider likt pärlor i blanka verser,
ord som rimmas på ren associationsväg (”våg
av hud och bröst och Gud”). Men när man
ska bedöma denna föreställning kommer man
in på andra svåra frågor: t. ex. den om lyrik
överhuvud ska reciteras och den om hur
reci-tatören ska uppföra sig med sitt material. Men
de hör inte radiodramatiken till.
”Möte” är alltså direkt underkänd om man
lägger en dramatisk övervikt på begreppet
hörspel. Och det får man nog med Ebbe Linde
göra.
Men som lyrisk kärleksdialog förefaller den
— säger förefaller, ty man får inte grepp om
lyrik utan att läsa den själv — som ett i långa
stunder märkligt verk med glöd och skönhet.
Gertrud Fridh och Jan-Erik Lindqvist, som
hade hand om stämmorna, såg också till att
det lyriska värdet inte gick förlorat: hon med
den bittra avskedsrepliken ”han sökte en själ,
men fann en kropp. Han blev besviken.” Ur
vilken man lätt kan konstruera fram den
föregående dialogen mellan en lekens Tintomara
och hennes allvarlige älskare.
Det dramatiska spelet
I Sigvard Mårtenssons (denne flitige
försökare!) senaste radiospel ”Erikas dotter”
finns ansatser till fasthet. Men författaren
utför i slutet en självsprängning som helt
lamslår ens mildhet. Huvudpersonens inre
monolog är fint dramatiserad med hjälp av en röst,
som likaväl kan vara samvetets som den
iakttagande lyssnarens. Men när författaren i
slutscenen inför en i dramat avliden person för
att ta vid där den ej personbundna rösten
slutar, tycker man att han helt missförstått sin
frihet. Då grips man av tanken att
samvets-rösten kanske inte alls var ens egen utan
djävulens : med en elakhet som blir mörk vid sidan
av den dödas ljusa godhet. Och tycker man
inte om renodlade personer, tycker man inte
om djävulen. Inte alls.
DISKUSSION
40-TAL OCH FOGELSTRÖM
I sin recension av ”40-talslyrik” skrev Åke
Janzon i förbigående om Per Anders
Fogelströms diktsamling, ”Orons giriga händer”, att
den ”trots en många gånger beaktansvärd
kärna har ett skal, rikt marmorerat av
fyrtio-talismens mest prunkande oarter”. Jag vet inte
om det var den positiva anmärkningen att
diktsamlingen har en beaktansvärd kärna eller
den negativa anmärkningen att den är
mar-morerad av prunkande oarter som Fogelström
kände sig mest besvärad av, hur som helst lät
han i förra numret av BLM meddela att
åtskilligt i den var ämnat som gyckel med den
modernistiska poesien. Om jag förstått honom
rätt så var det inte hans avsikt att parodiera
utan snarare att visa hur lätt det var att
imitera denna dikt — och att få modernisterna att
falla i farstun och blamera sig. Nu tror jag att
saken är en smula mer komplicerad än vad
Fogelström tänkt sig. Delvis lyckades han
kanske i sin strävan, men delvis blev imitatören
jon-erik jonsson själv lurad av författaren
Fogelström. I fallet Jan Wictor låg det något
annorlunda till, bl. a. därför att
attentatsmännen var två, men inte heller han lyckades helt
och hållet dölja diktaren Lars Gyllensten, som
otåligt väntade på företräde. Poesi är en inte
alldeles ofarlig sysselsättning, det händer att
man själv blir bränd när man är ute för att
bränna andra.
Avslöjanden liknande Fogelströms är
egentligen ganska modiga, läsaren börjar kanske
jämföra den icke allvarligt menade dikten med
den ambitiösa och allvarliga, och det är inte
säkert att j ämföreisen alltid utfaller så som
författaren avsett. Fogelström berättar att han
hade fått tre diktsamlingar refuserade. Efter
några års uppehåll började han skriva igen,
719
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
