Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Werner Aspenström: Diskussion: 40-tal och Fogelström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISKUSSION
skickade på försök in några dikter till 40-tals,
redaktion, dock utan att få dem antagna. I
rekordfart och helig ilska författade han då ett
antal dikter i modernistisk stil, en av dessa
publicerades i tidskriften. Ännu en spik var
slagen i likkistan, låt vara att spiken blev
offentlig först fyra år senare: vid en tidpunkt
när de flesta redan hunnit fastslå att det
fyr-tiotalistiska liket aldrig någonsin levat.
Jag har plockat fram det aktuella numret
av tidskriften. Redaktionsrutan visar att jag
var en av de fem redaktörerna och därför en
av de, och sannolikt inte den minst, skyldiga.
Skammen känns dess lättare att bära som jag
efter en ny genomläsning fortfarande anser
det vara en godtagbar debutantdikt, en dikt
som försvarade och fortfarande skulle försvara
sin plats i en tidskrift av 40-tals karaktär och
syfte. De refuserade dikterna behöver inte
nödvändigtvis ha varit bättre bara därför att de
var rimmade (om det nu var det) och skrivna
i långsammare takt. Fogelström gör gällande
att han skrev inte mindre än sex dikter på en
halvtimme, för säkerhets skull bad han sin
hustru kontrollera tiden på en väckarklocka.
Onekligen var det raskt marscherat, tre
månader förefaller mig vara en rimligare
arbetstid och då får man ändå inte ligga på latsidan.
Dock måste han, med tanke på de tre
diktsamlingarnas existens, även ha producerat sin
tidigare traditionella vers med ansenlig hastighet.
Nu är det ju inte så att snabbheten och den
okontrollerade spontaniteten i sig själva är
diskvalificerande, i så fall skulle man redan
på förhand tvingas frånkänna den
surrealistiska dikten allt konstnärligt värde. Det
väsentliga är inte metoden utan resultatet, inte den
medvetna avsikten eller den tillfälliga
anledningen till en dikt utan dess suggestiva värde
eller brist på sådant värde. Ur den synpunkten
är upplysningen om väckarklockan, liksom
den om att författaren ”satt en vårkväll med
några vänner under Fåfängan och skrev tre
bitar om utsikten därifrån”, ganska
ovidkommande. Nästan lika ovidkommande som en
rakt motsatt upplysning skulle ha varit: om vi
exempelvis blivit underrättade om att det tog
tio år att skriva dikterna och att någon av
författarens anhöriga satt med en almanacka
och ett timglas i handen och övervakade
prestationen.
Ytterst gäller det frågan om inspirationen
och vad den egentligen innebär. Är det
psykologiskt möjligt att man kan skapa poesi, eller
åtminstone fragment av poesi, fast det
ur
sprungliga syftet är negativt, d. v. s. att gyckla
med denna poesi? Utan tvivel är det möjligt:
den negativa, tankestyrda viljan kan så
småningom besegras av en positiv känsla. Allt
hänger på författarens inre situation, graden
av hans bundenhet och splittring och hans
vilja att frigöra sig. All strävan går väl ut på
att komma på god fot med den poetiska,
självstyrande personen inom en själv. Det är alltid
ett vanskligt företag, särskilt i konstnärliga
kravalltider, då nya grupper stormar fram med
nya synsätt och värderingar. Blandningen av
fascination och misstänksamhet, den desperata
parodien brukar då vara en ganska vanlig
reaktion. Ibland leder den till en definitiv
bundenhet vid de egna, hemvanda mönstren,
ibland till en befrielse och utvidgning av
upplevelsefältet. I vilken utsträckning
resonemanget kan tillämpas på Fogelström, känner
jag inte till. Av brevet framgår å ena sidan
att han numera betraktar diktsamlingen som
enbart ”en belastning från det förflutna”, å
andra sidan erkänner han, att han efter att
ha skrivit några dikter i den nya stilen
”började ... tycka att en del var rätt bra i alla
fall”; men därmed bryter han strängt taget
udden av sitt ”avslöjande”.
För min egen del känns diktens
formproblem viktigare nu än under 40-talet, jag
kräver mer av kristallisation och rytmiskt
centrum. När jag därför nu läser igenom
Fogelströms diktsamling så blir nog, liksom inför
mycken annan modernistisk lyrik, mitt intryck
några grader svalare än vid den första
läsningen. De flesta av dikterna tycks mig litet
för lösa i köttet, för flämtande av
sinnesintryck. Fina synbilder blandas med likgiltiga
bilder. Diktsamlingen har emellertid en
naturalistisk rekvisita som är sj älvtillägnad och i
den meningen ”äkta”. Med hjälp av den kan
författaren förmedla storstadsstämningar och
naturstämningar som — de må sedan som det
framhålles i det finurliga förordet vara
”hastigt förbiilande” eller inte — är obestridligt
personliga, om också inte märkliga som
konstverk. I ett par dikter, exempelvis i
inlednings-dikten om ”ångestens svarta tjur” tycker man
sig nu kunna märka en medveten imiterande
eller parodierande avsikt, där lät man sig
således bedragas vid den första genomläsningen.
I de övriga dikterna har den tendensen
skjutits åt sidan, är åtminstone inte påtaglig;
diktaren använder sig av en en sorts
halvsurrea-listisk arbetsmetod, en forcerad
uppräknings-teknik, en snabbfotografering skulle man
kun
720
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
