Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Werner Aspenström: Diskussion: 40-tal och Fogelström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DISKUSSION
na säga, med skiftande resultat. Fogelström
ville skoja med det ihåliga 40-talet, men
före-koms av Gyllensten. Det var nog bäst som
skedde, ty ”Orons giriga händer” innehåller
för mycket av Fogelström själv för att riktigt
kunna tjäna som attentatsverktyg. Det är fel
att tro att fotografering i hastigt tempo skulle
röja mindre av det personliga än fotografering
i långsamt tempo. Dessutom råkade han ut för
missödet att skriva enstaka dikter eller
fragment av dikter som helt enkelt är
verkningsfulla som poesi eller som stämningsmåleri. Jag
tänker exempelvis på en sådan dikt som
”alad-din har smugit in i sitt tysta tempel”. Om den
skrev Gunnar Ekelöf i sin anmälan i BLM att
Fogelström har ”åstadkommit en fullt
acceptabel, nivellerat modern motsvarighet till
senare delen av Stagnelius’ 15 :e elegi — vad
som där var glöd och erotoman inlevelse har
här blivit en stunds opium för folket”.
Jag är ledsen att jag inte kan tillmötesgå
Fogelström genom att förklara att det var en
blunder av 40-tals redaktion att publicera hans
dikt. Visst var det oturligt att han råkade
skriva en så pass hygglig dikt, när han
tydligen så gärna hade velat skriva och få införd
en till alla delar usel modernistisk dikt. Men
kanske det kan vara honom till någon tröst
att höra, att andra lyckades bättre med att få
in sämre alster? Till dem räknar jag för övrigt
ett par av mina egna saker. Fyrtiotalet var
förvisso ett kuperat landskap, både decenniet och
tidskriften. Men när kåsörerna nu, tacksamt
anammande ett nytt tillfälle att uttala sig
förklenande om en litteratur som de själva aldrig
har läst, försöker framställa oss som en klick
ensidingar och ”modernistfrälsta”, då vågar
jag påstå att de har fel. Som jag minns
re-daktionssammanträdena (och de var ofta
minnesvärda tillställningar), inte kommer jag att
tänka på ett bönemöte utan snarare då på ett
getingbo, med ungefär lika många gaddar
vända inåt som utåt. Entusiasm och skepsis,
solidaritet och ensamhet, kunnighet och
okunnighet, beundran och respektlöshet — kort sagt
den vanliga ungdomliga oordningen. Denna
oordning förvärrades ibland av gåtfulla
hän
delser. Den mest fatala var troligen
publiceringen av några efterlämnade papper som
tillhört en ung konstnär och bland vilka ingick
en lätt förvanskad dikt av en känd poet. Sådant
får naturligtvis inte ske, ens i undantagsfall.
Som en kuriositet kan nämnas, att det även
är en historia förknippad med det nummer
av tidskriften, i vilket Fogelströms dikt
återfinns. Ursprungligen innehöll det en vinjett,
som kanske var en aning djärv, men knappast
oanständig, med tanke på de höga krav på
oanständighet som det svenska folket numera har.
Den ansvarige utgivaren var dock av annan
mening. Han fick syn på vinjetten först när
numret var tryckt och lät då makulera hela
upplagan. Dessförinnan hade ett tiotal
exemplar hunnit skickas ut till dagstidningarna i
Stockholm och till statsministern Per Albin
Hansson och utrikesministern Östen Undén;
samma nummer innehöll nämligen ett öppet
brev till regeringen med krav på att den skulle
avbryta de diplomatiska och kommersiella
förbindelserna med Franco-Spanien. Antagligen
tog de höga herrarna inte del av vår ampra
skrivelse, så vitt jag kan erinra mig skedde
ingen ändring i vår utrikespolitik. Vi äter
fortfarande våra blodapelsiner. De är så vackra,
dessutom. Och det sägs ju att vi måste ge
skönheten en ny chans efter det genompolitiserade
40-talet.
Därmed lär det mesta vara sagt i denna
lik-kisteprocess. Flera spikar torde väl i sinom
tid uppenbaras, möjligheterna är obegränsade:
någon kanske satt och skrev fyrtiotalistiska
sommardikter på Spetsbergen tillsammans med
isbjörnar, någon skrev kanske ångestdikter i
en smultronbacke, någon skrev med
anilin-penna i stället för med bläckpenna. O. s. v.
Det kommer att bli en mycket underhållande,
men i längden ganska meningslös läsning. Det
finns kanske trots allt viktigare uppgifter,
exempelvis att efter bästa förmåga försöka
skapa bättre poesi än vad vi gj orde på 40-talet.
På den punkten tror jag nog att Fogelström
och jag är överens.
Dalarö, år 1951.
Werner Aspenström
721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
