Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTISER
Celebra bekännelser
New York Herald Tribunes bokbilaga för den 7
oktober är nästan i sin helhet ägnad åt självbiografiska
skisser som ett antal av årets författare på den
amerikanska bokmarknaden inbjudits att bidraga med. Inte
mindre än 58 författare är representerade, europeiska
såväl som amerikanska. Av de europeiska är
påfallande många numera bosatta i USA. Medan
amerikanska författare drogs till Europa från och med
1800-talet t.o.m. 1920-talet går strömmen nu i motsatt
riktning. Thomas Mann, Arthur Koestler, James Hilton,
Georges Simenon är exempel på kända europeiska
författare i detta nummer som funnit det med sin fördel
förenat att sätta bo i Förenta Staterna.
Många av dessa uttalanden är av stort värde och
intresse och det finns skäl att göra några stickprov.
Det kanske intressantaste självporträttet målas av
Thomas Mann. Han protesterar till att börja med mot
den utbredda uppfattningen att han skulle vara
utrustad med ett formligt universiellt intellekt och en
encyklopedisk lärdom. Tvärtom, säger Mann, jag är
nästan otroligt okunnig. När det gäller att förbereda
ett arbete kan han flitigt som ett bi samla kunskaper.
Han har i tur och ordning varit medicinsk expert och
biolog, orientalist, egyptolog, mytolog, teolog och
me-deltidsspecialist. Men det tråkiga är att han har inte
väl fullbordat arbetet förrän han med otrolig
snabbhet glömmer sina lärdomar. Mann protesterar också
mot bilden av honom som en självupptagen olympier,
vilken i nåder mottar världens hyllning och
utmärkelser. Om han skriver långa meningar och verkar
pompös ibland så är det oftast i självironisk avsikt.
Thomas Mann betraktar sig själv i första hand som
humorist, varav följer att han omöjligen kan vara
högfärdig, eller olympisk. När han ser sig själv
betecknad som ”vår tids störste berättare” betäcker han sitt
ansikte i blygsel: denna hedersbenämning tillkommer
i stället Joseph Conrad. Mann skulle aldrig ha kunnat
skriva ”Nostromo” eller ”Lord Jim” och även om inte
Conrad skulle ha kunnat skriva ”Bergtagen” eller
”Doktor Faustus” så har han ändå ett kraftigt övertag.
Mot slutet når Manns anspråkslöshet nästan
misstänkta djup av ödmjukhet. Jag bryr mig inte om ära
och framgång, säger han, och har aldrig skickat ut en
bok som jag inte ansett vara oläslig.
Anspråkslöshet präglar däremot inte William
Saroyans bidrag. ”Jag är så medfött stor att i
jämförelse därmed andra, som tror att de är stora eller
uppträder som om de trodde att de var det, förefaller mig
enbart patetiska fast ibland ganska förtjusande.” Om
sina planer meddelar han att hans avsikt är att
förtjäna en massa pengar och att fortsätta med att skriva
om Bibeln. Om någon skall kunna det så är det han.
”Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig eller
det jag skriver. Jag bryr mig bara om vad jag själv
tycker och jag tycker att jag är o. k.”
Bertrand Russell återigen hör till de anspråkslösa.
Han finner att hans intelligens oavbrutet varit i
avtagande sedan hans tjugonde år. När han var ung
tyckte han om matematik. När den blev för svår
övergick han till filosofi och när den i sin tur blev för svår
övergick han till politiken. Sen dess har han
koncentrerat sig på att läsa detektivromaner i frid och
tillbakadragenhet.
Ett överraskande trevligt intryck gör Arthur
Koestler i sitt svar. Koestler åtnjuter stadgat
anseende för bufflighet i det privata men här framställer
han sig som en fridsam hantverkare på lediga stunder
(specialitet: att reparera kylskåp och tvättmaskiner),
en vän av hundar och schackspel och en idealisk äkta
man. Han tycker egentligen inte alls om att skriva
men blir neurotisk om han inte sitter sina åtta timmar
vid skrivbordet, filande på sina manuskript tills han
äcklas av dem. Han tror inte på psykoanalys men
vördar Freud på betryggande avstånd.
John O’Hara läser nästan aldrig andras böcker men
mycket tidningar. Hans favoritlektyr är ”Whos’ Who”.
Han är emot två saker; grymhet och dumhet och
ämnar i sin nya bok bevisa att det inte är samma sak.
”Jag är en lycklig människa och har vid Gud förtjänat
att vara det.”
Till de förnöjda hör också Pearl Buck: ”När jag
ser kvällens första stjärna och ett av mina barn ber
mig önska mig något är min önskan alltid densamma
—■ att mitt liv skall få fortsätta precis som det är nu så
länge som möjligt.”
Noel Coward anser att havet varit en av de
viktigaste inspirationskällorna i hans liv. Han har alltid
varit bosatt i havets närhet och skrivit sina bästa saker
vid eller på havet. ”Private Lives” skrevs på en ångare i
Kinesiska sjön, ”Design for Living” på en lastbåt
mellan Peru och Mexico, ”Blithe Spirit” vid kusten
i Wales. Denna bild av den mondäne pjäsförfattaren
som en havets son kan kanske förefalla överraskande
tills man erinrar sig att det var samme Coward som
skrev, regisserade och spelade i filmen ”Havet är vårt
öde”.
Den fenomenalt produktive Simenon berättar att
han före 1930 skrev i genomsnitt åtti trycksidor om
dagen, värdelös underhållningslitteratur, som
publicerades under sexton olika pseudonymer. Första steget
uppåt tog han med Maigret och detektivromanerna
och sedan försökte han klättra ännu litet högre genom
att utelämna Maigret och liken. Numera skriver han
endast fem å sex romaner om året. Att det ändå blir
så pass många beror på att Simenon betraktar sig som
yrkesförfattare och inte begriper sig på den sortens
författare som skriver två månader på året och
drömmer bort resten av tiden. Hans effektiva arbetstid är
två å tre timmar om dygnet vid daggryningen. Resten
av dagen går han omkring som en äggsjuk höna.
Nervspänningen är så stor att han endast uthärdar den tolv
dagar i sträck, vilket är anledningen till att hans
romaner alltid är korta.
Precis lika lång daglig arbetstid har Moravia, som
aldrig skriver mer eller mindre än tre timmar varje
morgon och använder resten av sin tid till att flanera,
konversera och läsa.
722
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
