Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - T. S. Eliot: Huckleberry Finn. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
HUCKLEBERRY FINN
”Huckleberry Finns äventyr” är den enda
av Mark Twains många skiftande böcker som
kan kallas ett mästerverk. Jag menar inte att
det skulle vara hans enda bok av förblivande
intresse; men det är den enda där hans
begåvning kommer helt och hållet till sin rätt,
och den enda som skapar sin egen genre. Det
finns sidor i ”Tom Sawyer” och i ”Life on the
Mississippi” som är på sitt sätt lika bra som
något man kan jämföra dem med i
”Huckleberry Finn”; och i andra böcker finns
humoristiska påfund som är lika goda i sin art. Men
när man bland en produktiv författares böcker
finner en som är betydligt överlägsen alla de
övriga, frågar man sig vilken lycklig
tillfällighet eller vilket sammanträffande av lyckliga
tillfälligheter som har möjliggjort den boken.
I fallet ”Huckleberry Finn” finns två
grundelement som, behandlade med Mark Twains
sensibilitet och erfarenhet, skapar en stor bok:
nämligen Pojken och Floden.
”Huckleberry Finn” är otvivelaktigt en bok
som roar pojkar. Jag kan inte tala av egen
erfarenhet: jag misstänker att hos mina
föräldrar fanns en fruktan för att jag skulle i
förtid få smak för tobak, och kanske för andra
av hjältens vanor, som var orsak till att boken
inte kom i min väg. Men ”Huckleberry Finn”
hör inte hemma inom pojkböckernas kategori.
Mina föräldrars åsikt att boken var olämplig
för pojkar befäste mig för större delen av mitt
liv i den tron att det var en bok som lämpade
sig uteslutande för pojkar. Därav kom det sig
att jag först för några år sedan för första
gången läste, i tur och ordning, ”Tom Sawyer”
och ”Huckleberry Finn”.
”Tom Sawyer” gjorde mig inte förberedd
på vad dess fortsättning skulle visa sig vara.
”Tom Sawyer” är i mina ögon en pojkbok,
och en utmärkt sådan. I den gör Floden och
Pojken sin entré; det är en god berättelse; och
den ger dessutom en utmärkt bild av livet och
människorna i en liten flodstad i
Mellanvästern (för St. Petersburg är mer Västern än
Södern) för hundra år sedan. Men
författarens synsätt är den vuxnes som iakttar en
pojke. Och Tom är en vanlig pojke, även om
han har ljusare huvud och livligare fantasi än
de flesta. Tom är, skulle jag tro, i hög grad
den pojke Mark Twain hade varit: han är
återkallad i minnet och skildrad sådan som han
föreföll äldre personer, snarare än diktad.
Huck Finn å andra sidan är den pojke Mark
Twain fortfarande var när han skrev boken
om hans äventyr. På Tom ser vi med den
vuxnes leende; på Huck ser vi inte — vi ser
världen genom hans ögon. De två pojkarna är
inte bara skilda typer; de är resultat av skilda
processer. Därför blir deras roller ombytta i
den senare boken. I ”Tom Sawyer” är Huck
bara den ödmjuke vännen — närmast en
variant av lustspelens traditionelle betjänt; och
vi ser honom så som han betraktas av det
konventionellt respektabla samhälle, som Tom
tillhör och av vilket vi är övertygade om att han
en dag kommer att bli en högst konventionell
och respektabel medlem. I den senare boken
förblir deras inbördes ställning densamma;
men här är det Tom som har
andraplansrol-len. Författaren var förmodligen inte
medveten om detta när han skrev de första tre
kapitlen: ”Huckleberry Finn” är inte den
sortens berättelse där författaren från början
vet hur det kommer att gå. Sedan försvinner
Tom ur synfältet; och när han kommer
tillbaka, har han bara två funktioner. Den
för
751
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
