- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XX. 1951 /
752

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - T. S. Eliot: Huckleberry Finn. Översättning av Sven Barthel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

T. S. E LI 0 T

nämsta är att utgöra kontrast till Huck. Hucks
konstanta beundran för Tom framhäver bara
ännu tydligare den förres unika kvaliteter och
den senares vardaglighet. Tom har fantasi,
den sortens fantasi som är utmärkande för en
livlig pojke som har läst massor av
äventyrsböcker: han skulle, givetvis, kunna tänkas bli
författare — han skulle kunna tänkas bli Mark
Twain. Eller rättare sagt, han kunde tänkas
bli den mer banala sidan av Mark Twain. Huck
har inte fantasi, inte i samma mening som
Tom: han har, i stället, synförmåga. Han ser
verkligheten sådan den är; och han dömer den
inte — han låter den döma sig själv.

Tom Sawyer är föräldralös. Men han har
sin Tant Polly; han har, som vi senare får veta,
andra släktingar; och han har den miljö där
han hör hemma och passar. Han är helt och
hållet samhällsvarelse. När det ska bildas ett
hemligt förbund, är det han som organiserar
det och föreskriver reglerna. Huck Finn är
ensam: litteraturen kan inte uppvisa någon
mera ensam gestalt. Det faktum att han har
en far bara framhäver hans ensamhet; och han
betraktar sin far med en skrämmande kylig
objektivitet. Därför kommer Huck att
framstå som en av litteraturens stående
symboliska gestalter; inte ovärdig att inta sin plats
vid sidan av Odyssevs, Faust, Don Quixote,
Don Juan, Hamlet och andra stora upptäckter
som människan har gjort om sig själv.

Det förefaller som om Mark Twain var en
människa som — kanske i likhet med de flesta
av oss — aldrig blev riktigt fullvuxen. Man
skulle till och med kunna säga att det vuxna
hos honom var pojkaktigt och att det bara
var den pojke inom honom, som var Huck
Finn, som var riktigt vuxen. Som vuxen Tom
Sawyer längtade han efter framgång och
applåder (Tom själv behöver ständigt publik).
Han ville ha medgång, ett lyckligt familjeliv
av konventionellt snitt, allmänt bifall och
ryktbarhet. Allt detta fick han. Som Huck Finn
var han likgiltig för allt detta; och som den
dubbelnatur han var både eftersträvade han
dessa ting och retade sig på deras kränkande

av hans integritet. Det var anledningen till att
han blev humorist och till och med clown:
med hans begåvning en säker väg till
framgång, för var och en kunde ha roligt åt vad
han skrev utan den ringaste skymt av obehag,
förlägenhet eller dåligt samvete. Och det var
å andra sidan anledningen till hans pessimism
och misantropi. Att vara misantrop är att vara
på något sätt splittrad; eller det är ett tecken
på sjukt samvete. Den pessimism Mark Twain
släppte lös i ”The Man That Corrupted
Had-leyburg” och ”What is Man?” har inte så
mycket sin grund i studium av det mänskliga
samhället som i det hat han kände mot sig
själv för att han tillät samhället att fresta och
korrumpera honom och ge honom vad han
önskade. Det finns ingen visdom i den. Men
hela detta personliga problem har noggrant
klarlagts av Van Wyck Brooks; och det är
inte Mark Twain utan Huckleberry Finn som
är ämnet för den här artikeln.

Man kan inte säga att Huck själv är vare
sig humorist eller misantrop. Han är den
objektive iakttagaren: han blandar sig inte i och,
som jag har sagt tidigare, han dömer inte.
Många av de episoder som inträffar under
färden utför floden, sedan han har fått sällskap
med Kungen och Hertigen (vilkas fantasifulla
historier om sig själva är av den art som Tom
Sawyer älskar) är i sig själva farsartade; och
om inte Huck vore närvarande som berättare
av dem, skulle de inte bli något mer än fars.
Men i och med att man ser med Hucks ögon
finns ett djupt mänskligt patos nedlagt i dessa
två skojare. Skildringen av släktfejden mellan
Grangerfords och Shepherdsons är å andra
sidan ett mästerverk i sig själv: men ändå
—-Mark Twain skulle inte ha kunnat skriva den
så, med denna konstnärliga ekonomi och
behärskning, med precis de rätta detaljerna och
inte mer, och överlämnande åt läsaren att göra
sina egna moraliska reflexioner, om han inte
hade skrivit den genom Huck. Och bokens stil,
som är Hucks stil, är vad som gör den till en
betydligt mer övertygande anklagelse mot
negerslaveriet än ”Onkel Toms stuga” med all

752

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:00:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1951/0762.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free