Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - T. S. Eliot: Huckleberry Finn. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUCKLEBERRY FINN
dess sensationsbetonade propaganda. Huck är
passiv och objektiv, till synes ständigt ett
händelsernas offer; och ändå, i sitt accepterande
av sin värld och av vad den gör med honom
och andra, är han starkare än sin värld, därför
att han är mer medveten än någon annan
person i den.
Upprepade omläsningar av boken bara
stärker och fördjupar ens beundran för den
konsekvens och den fullkomliga anpassning med
vilken den är stiliserad. Detta är en stil som
vid den tiden, såväl i Amerika som i England,
betydde införandet av något nytt, en ny
upptäckt inom det engelska språket. Andra
författare hade nått fram till ett naturligt talspråk
hos vissa av sina figurer — Scott med
låg-landsskotska, Dickens med cockney: men
ingen annan hade genomfört det genom en
hel bok. Thackeray’s Yellowplush,
verkningsfull i och för sig, gör vid jämförelse ett
iögonenfallande artificiellt intryck. I ”Huckleberry
Finn” finns inga överdrifter i fråga om
grammatik, stavning eller uttryckssätt, där finns
inte en mening eller fras som förstör illusionen
av att detta är Hucks egna ord. Det är inte
bara i fråga om det sätt på vilket han berättar
sin historia, utan också i fråga om de detaljer
han lägger på minnet, som Huck är sig själv.
Ta till exempel skildringen av familjen
Gran-gerfords hem, så som Huck ser det vid sin
ankomst; eller listan på de föremål som Huck
och Jim räddade ur det drivande huset:
Vi hittade en gammal plåtlykta och en
förskärar-kniv utan skaft och en spritt ny Barlowkniv, värd
tjufem cent i vilken handelsbod som helst, och en
hel hög med talgljus och en ljusstake och en kalebass
och en bleckmugg och ett trasigt sängtäcke och en
påse med alla slags sygrejor och en yxa och några
spikar och en metrev, tjock som mitt lillfinger, med
väldiga krokar på, och en bunt läder och ett
hund-halsband och en hästsko och några medicinflaskor
utan etiketter, och just som vi skulle ge oss av hittade
jag en riktigt bra hästskrapa, och Jim fick tag i en
trasig fiolstråke och ett träben. Remmarna var trasiga
förstås, men annars var det ett riktigt bra träben, fast
det var för långt för mej och för kort för Jim och vi
kunde inte hitta någon make till det, hur vi än letade.
Allt som allt så gjorde vi ett gott kap.
Det är en sådan lista som en pojkläsare bör
med förtjusning fördjupa sig i; men det
citerade stycket fyller också andra funktioner som
pojken knappast kan vara medveten om. Det
tillhandahåller den rätta motvikten mot den
fasa det övergivna huset och liket utstrålar;
det har en sträng saklighet som säger läsaren
allt han behöver veta om de mänskliga vrak
som hade bebott huset och deras levnadssätt;
och (i synnerhet träbenet och det fruktlösa
sökandet efter dess make) påminner oss i rätta
ögonblicket om den själsfrändskap och
sympati som förenar pojken, icke hemmahörande
i samhället, och negern, på flykt undan
samhällets orättvisor.
Huck skulle i sj älva verket inte vara den han
är utan Jim, som är en nästan lika märklig
skapelse som Huck själv. Huck är den passive
iakttagaren av människor och händelser, Jim
är deras beskedliga offer; och de är varandras
likar i fråga om mänsklig värdighet.
Ingenstans blir deras släktskap klarare belyst än i
slutet av det kapitel där de har varit skilda åt
i dimman, Huck i kanoten och Jim på flotten,
och där Huck i ett anfall av pojkaktigt okynne
för en stund lyckas intala Jim att han har
drömt hela händelsen.
— hjärtat var färdigt att brista i kroppen på mej
av sorg å bedrövelse för att du var borta, å jag fråga
inte ett dugg efter va det blev av mej å flotten
längre. A när jag vakna å såg att du hade kommi
tillbaka, frisk å sund, så kom tårarna i ögona på mej
å jag kunde ha falli på knä å kysst marken under
fotterna på dej, så glad vart jag. A hela tiden tänkte
du inte på annat än hur du skulle kunna driva skoj
med gamla Jim å proppa honom full med lögner. Det
är skräp, det där som ligger där, å skräp det är just
vad folk är, som gör skoj av sina vänner, så dom får
skämmas____
Det tog närapå en kvart innan jag kunde förmå
mig till att be en neger om förlåtelse — men jag
gjorde det i alla fall till sist, och det behövde jag
aldrig ångra.
Det stycket har citerats förr; och om jag
citerar det på nytt, är det därför att jag önskar
framhäva någonting i det som man, så vitt j ag
vet, vanligen förbiser. Vad som tydligt
kommer till synes är Jims patos och värdighet, och
753
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
