Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - T. S. Eliot: Huckleberry Finn. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
det är gripande nog; men vad jag finner ännu
mer exciterande och ännu mer ovanligt i
litteraturen, är det patos och den värdighet som
präglar pojken, när han så undergivet och så
förödmjukande påminns om att hans ställning
i världen inte är som andra pojkars, som kan
kosta på sig ett skoj då och då; utan att han
måste uppbära, och ensam uppbära, en mans
ansvar.
Det är Huck som skänker boken dess stil.
Floden skänker boken dess gestalt. Utan
Floden skulle boken kanske inte ha blivit mer än
en rad äventyr med ett lyckligt slut. En flod,
en mycket stor och mäktig flod, är den enda
naturkraft som kan helt och hållet leda och
dirigera människans färd. Till sjöss kan man
segla eller föras av vindar och strömmar i ena
eller andra riktningen; en vind- eller
strömkantring kan avgöra ens öde. På prärien kan
karavanen i allmänhet själv bestämma sin
rörelseriktning; bland bergen finns oftast ett
alternativ, en möjlighet att välj a det lämpligaste
passet. Men floden med dess starka, snabba
strömrörelse är flottens eller ångbåtens
diktator. En opålitlig och nyckfull diktator. Den
ena årstiden kan den röra sig trögt framåt i en
fåra så smal att man, om man för första gången
stöter på floden på den punkten, knappast kan
fatta att den redan har färdats hundratals
kilometer och ännu har hundratals kilometer
kvar att färdas; en annan årstid kan den
översvämma den låga Illinois-stranden och
förvandla den till horisontvida vatten, medan den
i huvudfåran forsar fram med en fart så att
ingen levande varelse kan motstå den. Vid
sådana tillfällen kan den föra med sig döda
människor, boskap och hus. Vid St. Louis har det
åtminstone två gånger hänt att floden genom
att rasera broarna har avbrutit förbindelsen
mellan stränderna, innan skaparen av den stora
Eads Bridge uppfann en konstruktion som
förmådde motstå strömmens kraft. I min egen
barndom var det ingen ovanlighet att
våröversvämningarna förorsakade trassel med
järnvägsförbindelserna; den som skulle resa
österut fick då ta ångbåten från Dammen upp till
Alton, högre upp på Illinois-sidan, innan han
kunde stiga på tåget. Det går aldrig att riktigt
kartlägga floden; den kan oväntat, utan
synbar anledning, skifta fart och byta strömfåra;
den kan plötsligt utplåna en sandbank och
bygga en ny där man tidigare hade segelbart
vatten.
Det är Floden som dirigerar Hucks och Jims
resa; som inte tillåter dem att gå i land vid
Cairo, där Jim kunde ha nått friheten; det är
Floden som skiljer dem åt och för en tid
placerar Huck hos Grangerfords; det är Floden
som återförenar dem och sedan tvingar på
dem Kungens och Hertigens ovälkomna
sällskap. Läsaren blir ideligen påmind om dess
närvaro och dess makt.
När jag vaknade, tog det en stund innan jag kom
ihåg var jag var. Jag satte mig upp och såg mig
omkring och kände mig litet harig. Men så kom jag
ihåg alltihopa. Floden såg ut att vara flera mil bred.
Månen sken så klart, så jag kunde ha räknat
timmerstockarna som drev förbi, mörka och tysta, några
hundra meter ut. Det var dödstyst överallt, och det
såg ut att vara sent och det luktade sent. Ni förstår
nog hur jag menar — jag kan inte komma på de
rätta orden.
Det kändes riktigt högtidligt på något sätt att
ligga där på rygg och titta på stjärnorna och driva
utför den stora, tysta floden. Man kom sig liksom inte
för med att prata högt eller skratta, vi bara fnissade
litet lågt ibland. Det var väldigt fint väder för det
mesta, och varken den natten eller de två följande
hände det oss nånting som är värt att tala om.
Varenda natt for vi förbi städer, och en del låg
högt uppe i mörka backsluttningar, så att man inte
kunde urskilja några hus utan bara såg en liten hop
tindrande ljus. Den femte natten for vi förbi St. Louis
och det var som om hela världen var upplyst. Hemma
i St. Petersburg brukade folk påstå att det bodde
tjugu—tretti tusen människor i St. Louis, men jag
hade aldrig trott på det förrän jag såg alla de där
ljusen tindra så underbart vackert klockan två på
natten, fast inte ett ljud hördes och alla människor
låg och sov.
Vi lär känna och förstå Floden genom att se
den med Pojkens ögon; men Pojken är
dessutom Flodens själ. Som andra stora diktverk
ger boken om Huckleberry Finn åt varje läsare
vad han förmår få ut av den. Även med det
754
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
