Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - T. S. Eliot: Huckleberry Finn. Översättning av Sven Barthel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUCKLEBERRY FINN
ytligaste sätt att läsa är Huck en övertygande
pojkgestalt. Ur samma ytligt realistiska
synpunkt sett är skildringen av livet och
människorna kring Mississippi för hundra år
sedan, det är jag övertygad om, exakt riktig.
Och hur man än läser, får Mark Twain en att se
Floden, sådan den är och var och alltid
kommer att förbli, klarare än någon annan
författare till någon annan flodskildring som jag
känner till. Men man inte bara ser Floden,
man blir inte bara bekant med den genom sina
sinnen; man upplever Floden. Under sina
senare år, när han var ryktbar och
framgångsrik, talade Mark Twain om den tid i
ungdomen då han var flodlots som den lyckligaste
han upplevt. Med hänsyn tagen till de
illusioner avståndet skapar kan vi hålla med om att
de åren var de år då han var som mest levande.
Om han inte ägnat sig åt den sysslan, inte
förtjänat sitt levebröd i det yrket, skulle han
säkert aldrig ha nått den samhörighet med
miljön som hans geniala uttrycksförmåga
förmedlar i den här boken. Hans medvetande var fullt
upptaget av lotsens dagliga dust med Floden,
av det tillfredsställande i att vara verksam, av
den ständiga uppmärksamheten på Flodens
överraskande nycker och han assimilerade
kunskaper som han senare gjorde bruk av som
konstnär. Kanske det bara finns två sätt för en
författare att skaffa sig det slags samhörighet
med miljön som han senare kan dra nytta av:
genom att hans barndom förflutit i den
miljön — dvs. att han levat där under den del
av livet då man upplever mycket mera än man
är medveten om; och genom att han i den
miljön fått lov att kämpa för sitt uppehälle —
utan direkt samband med någon tanke på att
skriva om det, på att använda det som litterärt
material. Joseph Conrad fick största delen av
sin förståelse för miljön på det senare viset.
Mark Twain kände Mississippi på båda sätten:
hans barndom hade förflutit på dess stränder
och han hade förtjänat sitt levebröd på att
mäta sin klokhet med dess strömdrag.
Därför gör Floden boken till en stor bok.
Uiksom hos Conrad påminns vi oavbrutet om
naturens makt och tyranni och om människans
utsatthet och bräcklighet. Conrad förblir alltid
den europeiske iakttagaren i tropikerna, den
vite mannens öga som betraktar Kongofloden
och dess svarta gudomligheter. Men Mark
Twain är inföding och Flodguden är hans
Gud. Det är som inföding han erkänner
Flodguden och det är människans underkastelse
som ger människan hennes värdighet. Ty utan
något slags Gud är människan inte ens
särskilt intressant.
Läsare brukar ibland beklaga sig över att
berättelsen sjunker till samma nivå som ”Tom
Sawyer” i samma ögonblick som Tom själv
dyker upp igen. Sådana läsare reser
invändningen att de upptåg som Tom sätter i scen
under försöket att ”rädda” Jim bara blir ett
tröttsamt omtuggande av teman som redan är
oss alltför välbekanta — och detta fast de
erkänner att själva påhitten är mycket roande
och några av de anmärkningar som fälls i
förbifarten minnesvärda.1 Men det är som det ska
att stämningen i slutet av boken för oss
tillbaka till stämningen i början. Eller, om detta
inte är rätta slutet på boken, vilket slut skulle
då ha varit det rätta?
Med ”Huckleberry Finn” skrev Mark Twain
en långt mer storslagen bok än han kan ha
varit medveten om. Kanske har alla stora
konstverk en mycket djupare mening än
författaren själv medvetet har avsett, i varje fall
är ”Huckleberry Finn” den enda av Mark
Twains böcker som i sin helhet karakteriseras
av detta slags omedvetenhet. Och vad som tycks
vara en känsla för det riktiga i att sluta boken
på samma stämningsläge som härskar i ”Tom
Sawyer” var kanske därför omedveten konst.
Huckleberry Finn skulle varken ett tragiskt
eller ett lyckligt slut ha passat. Ingen timlig
välgång eller social försoning, ingen huslig
lycka skulle ha varit honom värdig; ett
tragiskt slut skulle också ha sänkt honom i nivå
med dem vi hyser medlidande för. Huck Finn
måste komma från ingenstans och resa mot
ingenstans. Hans oberoende är inte den typiske
1 t. ex. ”Jim har inga bekanta i Kina”.
755
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
