Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Martin Melander: Att vara barn. En studie i Ivy Compton-Bumetts författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN MELANDER
ibland nästan uppsluppna humorn, som någon
gång gjort att hon misstagits för en sorts
kvinnlig Wodehouse, eller möjligen en
diktar-syster till Angela Thirkell, som så muntert
ockuperat gamle Trollopes Barsetshire. För
Ivy Compton-Burnetts vidkommande är det väl
inte bara fråga om det erkännande, som varje
stor och ursprunglig konstnär förr eller senare
får erfara, utan säkert också det drag av
aktualitet, som rymmes i hennes huvudtema:
tyranni och diktatur. Men det är icke fråga
om politisk diktatur utan om tyranni inom
hemmets till synes lugna värld, där det kan
rymmas så mycket av förtryck och svår
frihetskamp, kamp mellan makar, mellan föräldrar
och barn och syskon emellan. Visserligen är
handlingen i romanerna förlagd femtio år
tillbaka i tiden, till en epok, vars familj edespoter
och hårda disciplinryttare i skolan nu i stort
sett är ett dystert minne blott, och hennes
ämne kan ur den synpunkten därför synas en
smula passé. Men alla tendenser till despotism
och översitteri i de mänskliga relationerna har
tyvärr inte försvunnit. Vi går väl alla och bär
på små diktatorsanlag, som vi mer eller mindre
medvetet låter komma till synes, i hemmet, på
kontoret, i skolan, på lekplatserna, och därför
äger temat ständig aktualitet.
Ty trots att Ivy Compton-Burnett så
försiktigt, tycks det, begränsar sin miljö till tid och
rum och samtidigt väljer så ytterligt renodlade
exempel, får man ändå en stark känsla av
exemplens allmängiltighet. Ett harmlöst glas
vatten, som vi oreflekterat sväljer med
välbehag, ser ganska oaptitligt ut under
mikroskopets starka linser. Har man med barn att göra,
egna eller andras eller bådadera, kommer
man snart underfund med att man är en
tyrann — i barnens ögon, eftersom barnets hela
utvecklingsprocess ju är en frigörelsekamp
mot omgivande hinder, alltifrån lekhagen till
förbud att springa ute om kvällarna. Hur
många gånger under en livstid måste man inte
säga nej och utfärda förbud och träda
hindrande emellan, i hem och i skola. Och även
om man aldrig ens i stunder av djupaste
själv
rannsakan kan gå med på att man utsätter
sina barn för bråkdelen av det förtryck
barnen hos Ivy Compton-Burnett får utstå, ger
dessa romaner med sina starkt uppförstorade
bilder ur hemlivet ändå anledning till
eftertanke. Hur mycket hat, oreflekterat och
momentant, eller långvarigt, väcker man under
uppfostringsperioden ? Man kan summera
småbarnens utbrott av sorg och ilska, eller dra sig
till minnes egna känslor och reaktioner från
barndomsåren: summan blir nedstämmande,
även de kärleksfullaste föräldrar minns man en
och annan gång som bödlar. Naturligtvis
nästan alltid med orätt — men det inser man ju
först, när man själv måste agera bödel och
märker, att man som vuxen aldrig helt kan sätta
sig in i barnens fantastiska värld av emotioner
och sensationer, trots alla ansträngningar att
skapa en lycklig barndom för de små.
Den lyckan är i hög grad förmenad Ivy
Compton-Burnetts småbarn, som på
mångfaldiga sätt får utstå trycket från de vuxnas
välvilligt oförstående värld. De grymmast
behandlade i författarinnans galleri av
minderåriga är småpojkarna Jasper och Marcus i
”Manservant and Maidservant”. Fadern
Ho-race är närmast sadist och en skräck för hela
huset, som han regerar i stort och smått med
småsint hand, själv regerad av snålhet,
hyckleri och andra mindre tilltalande egenskaper.
Pojkarna får gå omkring i gamla obeskrivliga
kläder, som är en visa i trakten, och Horace
förbjuder dem att tända en välbehövlig brasa
i det kyliga rummet. Det faller sig mycket
naturligare för honom att i stället kommendera
pojkarna till gymnastiska övningar för att
skona kolförrådet. Var och en som tillbragt en
vinter i England är med harm engagerad i
barnens öde. Att opponera sig mot en sådan
far är närmast liktydigt med självmord, och
barnen tvingas därför till protesthandlingar
av på en gång rörande och skrämmande
karaktär. Marcus gör en dag t. ex. en figur av
vax, som skall föreställa fadern, och sticker
nålar i den. Men det stannar inte vid
symboliska handlingar. De flesta barn har väl lekt
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
