Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Martin Melander: Att vara barn. En studie i Ivy Compton-Bumetts författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT VARA BARN
med tanken att föräldrarna skulle dö, funderat
på att slå ihjäl dem som straff för oförrätter,
eller tänkt på självmord för att riktigt
ordentligt få föräldrarna att inse, att de varit dumma.
För Marcus och Jasper yppar sig ett tillfälle
att bli av med fadern medan han befinner sig
i en period av oförklarlig snällhet, en period
som dock tycks lida mot sitt slut. De
underlåter att lämna fram ett meddelande att den
bro fadern brukar ta vägen över på sina
promenader har blivit livsfarlig.
”Pappa har gått till ravinen”, sade Jasper efter en
stund. ”Han tog vägen över bron.”
”Han vet nog att bron är sönder.”
”Hur skulle han veta det? Var han här när
meddelandet kom?”
”Det vet du väl att han inte var. Men han ser nog
att den inte är säker.”
”Hur ska han kunna se det?” sade Jasper. ”Karin
sa att skadan inte syns. Bräderna hade rubbats av
stormen men inte gått av. Dom skulle gå av om man
gick på dom. Men om dom gjorde det så klarade han
sig nog; han är ju stor.”
”Han är inte den som det händer någonting”, sade
Marcus med ett skratt. ”Det vore något annat om
någon annan var på väg till bron.”
”En annan människa skulle bli dödad. Ingen har
klarat sig som ramlat ner för det berget.”
”Varför sa vi inte åt honom?” sade Marcus, som
om han väntade sig ett svar på frågan.
”Han gick så fort; vi hann inte.”
”Varför sprang vi inte efter honom? Vi kunde ha
hunnit opp honom.”
”Han kunde ha blivit arg”, sa Jasper. ”Han blir
rädd när man så där springer ifatt honom, och du vet
hur han är när han blir uppskrämd.”
”Det är bättre att bli skrämd än att bli dödad.
Det är mera riskabelt för honom än för oss. Han är
tyngre.”
Bröderna såg varandra i ögonen, såg att läpparna
inte var riktigt stadiga och sänkte blicken.
”Det såg ut att bli som det var förut igen”, sade
Jasper.
”Om det blev det, så skulle vi inte stå ut. Och
mamma skulle inte stå ut heller. Det vore bättre om
han dog, om det var det enda som kunde hindra att
det blev på samma vis igen.”
”Och hans själ skulle vara räddad”, sade Jasper.
”Han är så snäll nu.”
Detta förefaller vara en träffsäker studie i
barnpsykologi — den barnsliga grymheten,
Ivy Compton-Burnett
advokatyren i självförsvaret, som inte alldeles
lyckas betvinga samvetsoron, och den
naivt-ko-miska omsorgen om faderns själsliga välfärd
hinsides graven. När sedan pojkarna är
övertygade om att olyckan inträffat, störtar de
gråtande i armarna på modern och omtalar vad
som skett men döljer ändå en god del av
sanningen. Horace kommer emellertid helbrägda
tillbaka, och det blir så småningom rättegång.
Då brister alla fördämningar, och trotset och
förtvivlan väller fram:
”Vi är rädda för dig. Det vet du att vi är”, sade
Marcus. ”Att du har varit annorlunda ett litet tag har
inte ändrat allt det som var förut. Ingenting kan
ändra på det. Du lät oss inte få någonting; du ville
inte låta oss vara oss själva. Om det inte hade varit
för mamma hade vi mycket hellre velat vara döda.
Vi har önskat det så länge, att vi tyckte att dö var
någonting helt vanligt. Vi har ofta önskat att vi hade
varit döda själva. Det är inte på samma sätt med dig
som med andra människor.–––––-”
Att få vara sig själv, utan inblandning från
de vuxna, är säkert ett dominerande problem
för ett barn. Dora och Julius Calderon i
759
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
