Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Martin Melander: Att vara barn. En studie i Ivy Compton-Bumetts författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN MELANDER
”Elders and Betters” löser det genom att ägna
sig åt lönnlig religionsutövning. En gud,
verklig eller påhittad, kommer inte far och mor åt,
och därför får barnen ha sin store och gode
och mäktige gud Chung i fred. Ett tempel till
hans ära utgör stenpartiet i ett undangömt
hörn av trädgården, och mamman får inte veta
mera än att de låtsas ha en präst där, hur
gärna hon än skulle vilja veta, varför de
mumlar lite då och då. Religionsutövningens
terminologi har de lärt sig under husandakten,
och de tar sin religion på riktigt, vuxet allvar,
så att de inte bara går in i bönekammaren utan
också beder med handen på plogen. De har sin
gud med sig i den dagliga gärningen, och det
är en vacker hemlighet de delar med varandra,
både i fnittrande samförstånd och under
allvarligt utbytande av meningsfyllda blickar.
Rörande, nästan gripande i sitt lillgamla allvar
är den ofta citerade scenen, när mamman
begått självmord:
”0 store och gode och mäktige gud, Chung, giv
att vårt liv ej må förbliva i dunkel, så som det nu
är. Och giv att någon måtte leda oss, så som vår
moder gjorde, så att vi ej må vandra utan mål i
livets labyrint. Ty även om vi ville hava vår frihet,
om det är din vilja, ville vi ändå bliva värdiga att
vara vår moders barn. Och om det är fara för att vi
skola ärva vår moders och vår mosters, dina
hädangångna tjänarinnors, bräcklighet, bevara oss därifrån,
o gud, och giv att vi må leva till mogen ålderdom.
Ty icke vore det mödan värt att utstå barndomens
lidanden, om de icke förde till livsdagarnas fullhet.
Och vi bedja dig att trösta vår fader och vår broder
och syster, och om de äro i mindre behov av tröst
än som anstår dem, förlåt dem, o gud, och led dem
till kunskapen om den sanna sorgens upphöjdhet.’’
Doras röst darrade för första gången, och hennes
bror tog händerna från ansiktet och gav henne en
gillande blick.
”Och giv att vår fader ej må få för vana att tala
om vår moder och sålunda lägra ett moln över oss,
utan hellre gömma allt sådant i sitt hjärta och
allenast med sig själv tala därom, så att hans hjärta må
känna sin egen bitterhet. Dock, icke så som vi vilja,
utan så som du vill. För Si Lungs skull, amen.”
Två tioåringar tillräckligt gamla för att
känna sorgen, tillräckligt barnsliga för att mitt
i sorgen spela teater och medvetet iaktta
effek
ten av ett allvar, som till hälften är låtslek. Och
hela bönen, som i förstone kan förefalla
fullkomligt orimlig för att komma från ett barn,
är ju ingenting annat än en väl inlärd läxa
från familjens husandakter, med fraserna lika
pricksäkert applicerade som mindre ungar
brukar lära sig att använda svordomar.
Barnen Calderon klagar över ”the sufferings
of childhood”. I ”Two worlds and their ways”
består dessa lidanden för barnen Shelley i
föräldrarnas bristande respekt för barnens
integritet. Den trettonåriga flickan Clemence och
hennes två år yngre bror Sefton får aldrig
riktigt vara i fred. Deras lektioner och
lektions-resultat för guvernanten Miss Petticott skall
alltid kontrolleras, deras lekar likaså, och
dörren har en pinsam benägenhet att i de mest
privata stunder slussa in den beskäftigt och
plågsamt intresserade modern, ofta åtföljd av
dumt intervjuande gäster. De vuxna har en
så påfallande brist på takt, och de frågar
så dumt.
Men dessa hemlivets avigsidor är lätta
sommarmoln mot det åskmoln som hänger över
barnen: modern vill skicka dem i
internatskola. ”Det är väl inget vidare med ett hem,
om man måste hemifrån”, tycker Sefton. Men
eftersom Maria Shelley hyser stor tillit till
skolans fostrande betydelse och barnen dessutom
olyckligtvis begåvats med släktingar, som
förestår pojk- respektive flickskolor, är
barnens öde beseglat. I skolans främmande värld
möter de först och främst de jämnårigas
kritiska granskning och kamratkretsens hjärtlösa
grymheter mot nykomlingar, en atmosfär, som
Clemence och Sefton, trots avsaknad av
lekkamrater, dunkelt anat och fruktat. De är
också speciellt misstänkta i kamraternas ögon,
eftersom de är släktingar till skolans ledare.
”Är du mycket begåvad? Jag antar du är det”, sade
Esther med ett resignerat tonfall.
”Jag förstår inte, varför jag skulle vara olik er
andra.”
”En släkting till en rektor kan väl knappast vara
lik andra”, sade Verity.
”Jag kan inte inse varför”, sade Maud.
”Jag skulle önska mitt huvud var så stort som ditt,
760
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
