Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Martin Melander: Att vara barn. En studie i Ivy Compton-Bumetts författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT VARA BARN
om det betydde att jag var mer begåvad”, sade
Gwen-dolen. ”Men jag skulle kamma över det med håret.”
”Varför har du håret så där?” sade Esther.
”Clemence kunde fråga oss alla detsamma”, sade
Maud.
”Nej, det kunde hon inte, det. Hon är den enda,
som är underligt kammad.”
Sefton har det inte bättre i sin skola:
”Hur sa du att du var släkt med honom?” sade
Bacon till Sefton.
”Halvbror. Vi har samma pappa och olika
mammor.”
”Då har din pappa mer än en fru?”
”Naturligtvis inte. Den första frun måste dö först,
innan man kan få en andra.”
”Din pappa har inte ett harem, då?”
”Naturligtvis inte. Han har bara haft en fru i taget.
Olivers mamma dog, och så gifte han om sig sen.”
”Men hon var fortfarande hans fru. Så då är din
mamma hans konkubin?”
”Nej, det är klart att hon inte är.”
”Vi måste få veta sanningen”, sade Bacon och
rynkade pannan. ”Kanske att hans pappa är
moham-medan.”
”Det är klart att han inte är”, sade Sefton. ”Han
är precis som alla andra.”
”Då är han alldaglig, då”, sade Holland.
”Brukar alla som har råd till det hålla sig med
konkubiner?”
”Nej, bara i Kina. I England är det bara några få
som har. Och dom brukar vanligen hållas utanför
hemmet. Ibland vet inte den riktiga frun om det.”
”Jag är son till en riktig fru”, sade Sefton med
tårar i ögonen. ”Min pappas första fru dog, innan
han ens hade sett min mamma.”
”Nå, det är väl ingenting att lipa för”, sade Bacon.
”Din pappa kanske tycker bäst om din mamma. Så
brukar det inte vara med konkubiner. Agamemnon
älskade nog Kassandra mer än Klytaimnestra. Det
ser faktiskt så ut.”
Så går de båda syskonen mot krisen, som
de själva medverkar till. Vid höstterminens
avslutande prov uppdagas det, att både
Clemence och Sefton hela tiden fuskat. Fusket
bottnar dels i oskuldsfullhet eller brist på
kännedom om skolans krav — kamraterna har
avslöjat, att latinläraren har en lurk i
katederlådan, och då kan väl också en elev få göra
detsamma, tycker Sefton — dels också i en
omedveten önskan att tvinga sig ifrån skolan
och få komma hem igen, och det blir också
utgången av historien. Att författarinnan väl
känner både skolans och hemmets reaktioner
visar hon också genom att låta föräldrarna
vara tillräckligt normala för att ta barnens
parti mot skolan. Miss Petticott får sätta i gång
med lektionerna igen, och barnen får återgå
till att försöka freda sina lekar med husan och
betjänten, de enda som förstår dem, gentemot
husets överhetspersoner.
Ovanstående exempel kunde möjligen
missuppfattas så, att Compton-Burnetts romaner
vore en samling barnkammarhistorier.
Tvärtom — småbarnen är bifigurer i skildringarna
och utgör en minoritet i den långa raden av
förtryckta. Men de väcker ett särskilt intresse,
därför att de egentligen är de enda av
författarinnans underkuvade, som helt har hennes
sympati och medkänsla. De saknar de vuxnas
möjlighet att lösa problemen genom att
försöka bryta sig ut ur miljön, de kan bara
vänta att de skall bli stora och problemen
försvinna med växtvärken.
Romanernas huvudtema spelas alltid upp i
de vuxnas värld, men fortfarande är det
huvudsakligen förhållandet föräldrar — barn som
behandlas. Begreppet barn innebär ju inte bara
ett åldersstadium utan också en social relation.
Här presenterar författarinnan många
variationer i sitt tyrannitema. En variation är
kravet på hänsyn, som kan förbittra livet och
kännas som ett ständigt tryck, utan att detta
krav behöver vara utsagt i klara ord. Det finns
i denna dag exempel på medelålders
familjefäder, som gömmer alla askkoppar, när
barnens farfar kommer på besök, därför att
farfar inte gillar tobaksbruket och den gamle
kräver hänsyn. Och en sådan situation inom
familjekretsen blir outhärdlig, när föräldrarna
spelar ut hänsynskravet som inlindat men inte
inte mindre förkvävande medel att utöva
makten och herraväldet. Det kan bestå i egoism
och författarfåfänga, som gör att John
Pon-sonby i ”Daughters and Sons” hindrar sin
dotter France från att ge ut sin välskrivna
roman. Det kan vara verklig eller inbillad
sjuk
3 BLM 1951 X
761
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
