Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Martin Melander: Att vara barn. En studie i Ivy Compton-Bumetts författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN MELANDER
dom som är vapnet, så i ”Elders and Betters”,
där Sukey Donne med rådj ursögon och
ho-nungsstämma utnyttjar sitt svåra hjärtlidande
för att få medömkan och ompyssling. Moster
Matty i ”A Family and a Fortune”, som
eftersträvar makten i systerns familj, spelar ut sin
invaliditet för att skapa en gynnsam
psykologisk atmosfär och genom medlidandet
småningom tillvälla sig inflytandet.
Den renodlade maktlystnaden är temat i
”Daughters and Sons”, där alla
familjemedlemmarna, stora som små, hänsynslöst regeras
av farmodern Sabine, en överväldigande
personlighet av nästan gammaltestamentlig
höghet, medan hennes älskade dotter Hetta, som
är av samma skrot och korn, i hemlighet
drömmer om att få avancera från vice diktator till
ordinarie.
För att behålla makten krävs det
våldsrege-mente, och för att svinga sig upp till maktens
tinnar kräves våld likaså. Faster Hetta
arrangerar ett fingerat självmord för att nå sitt mål
men misslyckas i sina aspirationer.
Moderskärlekens maktlystnad hos Josephine Napier i
”More Women than Men” driver henne till
mord på adoptivsonen Gabriels hustru. Sukey
Donnes brorsdotter Anna förstör det rätta
testamentet, så att hon själv får arvet, och
driver därigenom den bedragna fastern Jessica
till självmord, efter en förtätad scen, vars
psykologiska spänning nog ingen hittills skriven
detektivroman överträffar. Våldet, för att nu
koppla in på ett sidospår, är ett karakteristiskt
element i Ivy Compton-Burnetts ”plots” som
ger romanerna en ironisk biton av viktoriansk
melodram, samtidigt som man också erinras
om E. M. Forsters förkärlek för plötsliga
dödsfall.
Så handlar alltså de starka, de som makten
haver eller griper efter den. Men vad kan de
underkuvade göra? Hör man inte till familjen
kan man göra revolt genom att säga upp sig.
Muriels guvernant Miss Bunyan ger sig i väg
efter att ha stått ut mer än nog av
förödmjukelser från den omänskliga Sabine, och moster
Mattys sällskapsdam rymmer. Men är man
familjemedlem är det inte lika lätt att
revoltera, då misslyckas man som faster Hetta, eller
som Matthew Haslam i ”Men and Wives”.
Han ger sin mor gift i stället för sömnmedel,
när hon försöker tvinga honom kvar inom sin
maktsfär och ställer sig i vägen för hans
äktenskap, men brottet uppdagas, och då går hans
Camilla ifrån honom. De större barnen kan gå
omkring och strö sarkasmer omkring sig och
hoppas på bättre dagar, France Ponsonby kan
ge ut sin roman anonymt, men småsyskonen
är fullkomligt hjälplösa. Dem är det synd om.
För guvernanterna har Ivy Compton-Burnett
inga känslor till övers, ty de är dumma och
enfaldiga och får därför stå sitt kast. De i
maktkampen invecklade betraktas ironiskt på
avstånd, men de små, kanske inte alltid
oskuldsfulla men alltid värnlösa, de har all
hennes hjärtas ömhet. Därför har hon också
kunnat lämna den engelska litteraturen några
oförglömliga barnporträtt.
Men dessa barnskildringar accepteras
kanske inte alltid utan vidare, speciellt figurer
som Aubrey Gaveston (”A Family and a
Fortune”) eller Dora och Julius, vars bönestund
just citerats. Dessa förtjusande ungar kan lätt
förefalla overkliga, eftersom deras tal i ordval
och vändningar är identiskt med de vuxnas
språk. Men författarinnan renodlar bara några
vanliga drag hos barn, såsom den omedvetna
imitationen, brådmognaden som följer av
isoleringen från jämnåriga, och den ofta
förbluffande klokheten. Aubreys överraskande språk
är endast imitation av farbrodern Dudleys, som
han för övrigt i mångt och mycket liknar, och
Doras och Julius hemliga bönestunder är, som
redan framhållits, bara en fortsättning på de
dagliga husandakterna i vardagsrummet. De
invändningar, som någon gång rests mot
barnskildringarna, utgör emellertid endast en del
av kritiken i stort mot den compton-burnettska
konversationen. Det klagas över att alla
personer talar likadant. Påståendet har fog för sig
endast om man med likadant menar att alla
romanfigurerna, hög och låg, vuxna och barn,
talar samma höglitterära engelska. Men trots
762
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
