Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Martin Melander: Att vara barn. En studie i Ivy Compton-Bumetts författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ATT VARA BARN
den uniforma språkdräkten är varje persons
andliga habitus klart konturerad, och
författarinnans språkliga virtuositet sörjer för att man
aldrig behöver tveka om vem som är vem i
de långa dialogpartiema. Tyrannernas
bjudande tonfall är omisskännligt. De föredrar
ofta pluralis majestatis. Deras medsägare
excellerar i uppstyltat språk, och personlig
falskhet, fåfänga och inre tomhet förrådes i
truismer, illa smaksatta med bibelspråk, och
moralismer och stillösa blandningar av metaforer.
Och är det fråga om en ytterst ointressant och
obetydlig person som exempelvis guvernanten
Florence i ”Elders and Betters”, som förlovar
sig två gånger på fem minuter, då blir det
ingen dialog alls för hennes del, och hon
framstår därigenom i dubbel måtto intetsägande.
Det gemensamma för alla romanfigurerna
är inte bara den litterära engelska de talar
utan också förhållandet att samtliga alltid talar
fullkomligt fritt ur hjärtat, precis som de
tänker. Men detta vore synnerligen riskabelt för
barnen, de underkuvade, som inte nöjer sig
med att svara impertinent utan ofta visar den
största sidvördnad för ”elders and betters”.
Diktatorer är snara till vrede och repressalier.
Men författarinnan låter ungdomarna säga vad
de vill utan risk för följder genom att placera
dem utom hörhåll för de mäktige. Stackars lilla
Muriel undgår inte Sabines förföljelser,
eftersom hon har en så olycksalig fallenhet för att
fnittra i de olämpligaste sammanhang, men
hennes syskon har lärt sig att tala så lågt, att
faster Hetta ideligen ryter åt dem att inte sitta
och viska och tassla. Det är bara läsaren som
får veta vad de sagt, lyckligtvis. Och talar de
inte lågt, är de placerade på tillräckligt avstånd
i rummet för att vederbörande inte skall kunna
uppfatta det sagda.
Grupperingarna påminner om teater, och
en roman av Ivy Compton-Burnett kan för
övrigt likna en pjäs. Nästan utan undantag gör
personerna sina entréer med dialog, och först
sedan samtalet pågått en stund levererar
författarinnan en kort yttre presentation av de
uppträdande, ungefär som scenanvisningar.
Någon annan beskrivning förekommer
knappast, utan de agerande får avslöja sig genom
dialogen. För att skärpa den psykologiska
bilden anges också mycket noggrant det tonfall,
i vilket replikerna faller, och detta sker med
en påtaglig musikalisk känslighet. Därför kan
man också förlikna dialogen vid orkestermusik,
där man klart urskiljer det ena instrumentets
karakteristiska klangfärg från den andra, och
där fraseringsbågarna motsvarar replikernas
tonfall. Romanerna är också strängt slutna
kompositioner med gemensamt tematiskt
material, där huvudtemat, tyrannitemat, varieras
från verk till verk, än en despotisk husfader,
än en sjukdomstyrann, än en enväldig
flick-skolerektor, en sträv saklig musik med
tragiskt-dramatiska episoder och knastrande
fagotthu-moristiska infall.
Det dramatiska inslaget i romanerna har
redan vidrörts, humorn däremot är svårare
att exemplifiera, eftersom den huvudsakligast
framträder i dialogen och språket. Och på
grund av romanernas ovanligt stränga
koncentration är det mycket svårt att bryta ut
citat som kan förstås utan omständlig
redogörelse för sammanhanget. Det får räcka med
att nämna några glädjespridande bipersoner,
såsom butlern i ”Manservant and
Maidser-vant”, Bullivant, vars släktskap med
Wode-houses Jeeves och Dorothy Sayers’ Bunter är
roande uppenbar, likaså Jellamy i ”A Family
and a Fortune”, som utgör ett kostligt
irritationsmoment. Överhuvud tycks Ivy
Compton-Burnett skildra tjänstefolk ”with the tongue in
her cheek”, och inledningsscenerna med
kokerskan och husan i ”Elders and Betters” är
nästan spexartat uppsluppna. Någon gång kan
författarinnan också roa sig med att ge sina
figurer namn, som ger lustiga litterära
associationer. Bacon och Calderon är redan nämnda:
i ”More Women than Men” uppträder en dam
som heter Miss Rosetti, vars oäkte son till
yttermera visso heter Gabriel, vidare heter en
av bokens ”ljusa” gestalter symboliskt nog
Felix, och dessutom förekommer den unga
vackra Miss Keats, som även med sitt förnamn
763
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
