Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Martin Melander: Att vara barn. En studie i Ivy Compton-Bumetts författarskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTIN MELANDER
Helen ger lyriska associationer till den
grekiska skönhetsvärlden. Kanske vågar man
därför en förmodan, att den länge tåligt lidande
Miss Bunyan i ”Daughters and Sons” fått sitt
namn som en allusion till skildraren av
”Pilgrinds Progress” genom denna mörka och
onda värld.
Ivy Compton-Burnetts bistra komedier har
här råkat liknas vid både teater och musik
men har inte jämförts med övrig
romanlitteratur. Det beror framför allt därpå att de
knappast har några paralleller inom
romanlitteraturen. I synnerhet den utpräglade
dialogtekniken ger dem en exklusiv karaktär, vidare också
det litterära språket, som nyss omnämnts,
vilket icke är socialt eller dialektalt differentierat
utan uteslutande psykologiskt nyanserat. De
människor författarinnan ställer oss inför är
också exklusiva, och man kan utan tvekan
kalla hennes människoskildring orealistisk. Så
strängt ekonomiserar Ivy Compton-Burnett
med sitt material, att ingen av hennes personer
gör en onödig gest, begår en trivial handling
eller säger ett ord för mycket. Alla
oväsentligheter bortskalas, det som säges hänger intimt
samman med vad som förut yttrats eller med
den yttre handlingen eller med den
psykologiska bilden. En gest understryker meningen
och tonfallet, en förflyttning i rummet
betyder en ändring i atmosfären eller en
omgruppering med tanke på replikernas räckvidd.
Många gånger får en enkel handling en
symbolisk betydelse, såsom när en tronpretendent
slår sig ned i högsätet vid matbordet. Till den
grad essentiell, så blottad på oväsentligheter i
tal och rörelse är ingen levande människa.
Men författarinnan är ute efter väsentligheter,
efter det som är det innersta och det
karakteristiska hos människorna, hos oss alla. Därför
avstår hon från robusta oljemålningar,
under-hållningsmusik och verklighetsfotografering
och ger i stället nålvassa staffagefria etsningar
i stark perspektivförkortning.
Ivy Compton-Burnett jämföres ibland med
Jane Austen. Kanske sker det med tanke på
Jane Austens berömda två tums elfenbensbit
med den fina penseln, kanske också därför att
Jane Austen i stor utsträckning använder
dialogen som karakteriseringsmedel och emedan
de båda författarinnorna rör sig i en medvetet
begränsad ämneskrets. Ivy Compton-Burnett
har en gång yttrat, att hon egentligen endast
känner till tiden före 1910, och handlingen i
romanerna tycks uteslutande vara förlagd till
den senviktorianska epoken, där den utspelas
i välbärgad borgarmiljö på landet. Det finns
beröringspunkter, påtagliga likheter i
notbilden, men klangen är inte densamma. Ivy
Compton-Burnetts värld är vitt skild från Jane
Austens, den är i grunden en djupt tragisk
värld.
Hennes miljöval kan emellertid föra
tankarna till en helt annan författartyp, nämligen
Samuel Butler. Butler gör ju också upp
räkningen med den viktorianska familj
edespotis-men, men hans bittra skildring av Theobald
Pontifex störs dock av ett visst mått personlig
rancune, som inte finns hos Ivy
Compton-Burnett. Hon lyfter upp problemen till ett högre,
vidare plan, där de så att säga vertikala
mänskliga relationerna, förtryck och befrielsesträvan,
egentligen blir en strid mellan svartalfer och
ljusalfer, en kamp mellan ont och gott. Däri
ligger det allmängiltiga i hennes ämne, ett
ämne behandlat med en subtil språkkonst och
en originell skildringsteknik, som kommer
henne att framstå som en unik
författarpersonlighet i dagens engelska litteratur.
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
