Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Björn von Rosen: Pan, förstörd och oförstörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN von ROSEN
PAN, FÖRSTÖRD OCH OFÖRSTÖRD
Albert Engström säger på ett ställe något
om ”turistskribenter som fördärvar Pan”.
Släktet har inte dött ut sedan hans tid, tvärtom
har det blommat ganska rikt just under det
sista decenniet. Antalet naturböcker tycks
alltjämt tillväxa; upplagorna blir sällan stora
men publiken är trogen och dess smak nog
heterogen att ge utrymme åt alla typer och
kvaliteter. Hösten har redan givit exempel ur
hela skalan.
Först några preciseringar. Till det släkte
av naturskribenter som ”fördärvar Pan”
räknar jag inte de blott och bart amatörmässiga,
som osäkert och trevande försöker uttrycka det
Svenska djur, tredje delen: Fåglarna. Redigerad av
Gunnar Svärdson och Sigfrid Duranco.
Norstedts 1951. 10 häften, per häfte 6: 75.
Djur och jakt jorden runt, första delen. Redigerad av
Leif Beckman, Harry Hamilton, Gerhard
Lindblom och Oscar Setterblad (i samarbete med
Rowland Ward Ltd, London). Gothia 1951. Inb.
56:—.
Boken om naturen (häfte 1 och 2). Redigerad av
Gunnar Jedenius, Yngve Cederholm, Jan
Cor-nell, Nils Dahlbeck och Märta
Ängström-Wil-son. Forum 1951. 9 häften, per häfte 7:50.
Staffan Rosvall och Bengt Pettersson: Gotlands
orkidéer. Bonniers 1951. 38:—.
Jakten. Jägarens handbok. Redigerad av Bertil
Haglund och Gösta Notini. Norstedts 1951. 24:—.
Bertil Haglund: Viltskog. Norstedts 1951. 14:50.
Wille Engdahl: Jaktlycka. Natur och Kultur 1951.
8: 75.
Axel Schard: Björn på isen! Wahlström &
Widstrand 1951. 8: 50.
Stig Cederholm: I slagbjörnens spår. Wahlström &
Widstrand 1951. 8: 50.
Gunnar Berndtson: Med bössa och fiskedon.
Wahlström & Widstrand 1951. 6:75.
Robert Isaksson: Möte med björn och varg.
Wahlström & Widstrand 1951. 6: 75.
som redan som känsla är dunkelt; inte heller
de knastertorra, som hopar sina uppgifter till
en benhög utan livets hull och puls. Skribenter
av de två sorterna skadar inte Pan — de
berör honom inte. De som skadar honom är
snarare de ytligt skickliga, de
veckotidnings-drivna, flyhänta målare vars paletter dryper
av illa blandad färg. I en handbok gjord utan
alla litterära pretentioner kan det rentav
hända att texten oavsiktligt råkar blotta en
bit av en klöv, några testar av en ragg som
inte tycks passa in riktigt i sammanhanget.
Indicierna försvinner visserligen snabbt igen,
men man kan föreställa sig hur den saklige
nedskrivaren för ett ögonblick hejdade sig,
sköt upp glasögonen i pannan och stirrade
efter dessa framskymtande specimina: i vilket
zoologiskt fack hörde de egentligen hemma?
Men de raska naturskribenter som arbetar
invita Minerva får aldrig se den skymten, och
inte deras läsare heller.
Naturligtvis hör långt ifrån alla
naturvetenskapliga verk till den knastertorra sorten. Vi
minns väl alla ”gamla Brehm”, den
ojämförlige och sakrosante, han som dvaldes i de fyra
banden i mörkrött guldsnitt: Däggdjurens Lif,
Foglarnes Lif etc. Det var nästan en helig bok
när man var pojke, inte minst de ställen där
en ännu vördnadsvärdare skugga föll över
bladen — de där ”gamle Brehm” berättar vad
han hört av sin far, ”urgamle Brehm”. Den
gubben tycktes ha stått i personliga och
vänskapliga relationer till alla de trevligaste
djuren i boken, med vilket visst inte menas de
mest lättämjda och snabbkontaktade. Gång
efter gång, när man fångades av beskrivningen
på ett sällsamt eller i något avseende särskilt
intresseväckande djur, hette det: ”Min far be-
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
