Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Björn von Rosen: Pan, förstörd och oförstörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAN, FÖRSTÖRD OCH OFÖRSTÖRD
texten — det hör ju ämnet till — närmast
livfullare: beskrivningarna glider här ofta över
i både spännande och instruktiva
jaktskildringar. Dansken Ahlefeldt Bille står för de
kanske bästa, han har också i den
ostafrikanska jakten fått ett tacksamt ämne om hand.
Någon gång kan man tycka att den gest med
vilken måttbandet fiskas upp ur fickan när
trofén skall mätas för jämförelse med
Row-land Wards rekordtabell blir en aning
monoton, för att inte säga monoman; som när
portugisen Eduardo de Yebes beskriver en jakt
på jättesabelantilop. Han sköt först en tjur
med mycket granna horn: ”Rowland Wards
rekordmått är 163,5 cm, tänkte jag, när jag
tog fram måttbandet och mätte trofén.
Resultatet blev 152,4 cm. Inte dåligt precis.” Dagen
därpå sköt han den verkliga bjässen,
dröm-antilopen vars horn med någon halvtum
översteg rekordet. Och så slutar han: ”Om jag
någonsin kommer tillbaka till Angola, har jag
egentligen bara en önskan: att fälla min tredj e
jätteantilop.” Vad i Huberti namn skall han
med den till? Många underliga djur skildras
i dessa två vackra böcker, men inget kan i
besynnerlighet jämföras med Homo sapiens, var.
rekordj ägare. Samtidigt gör bilderna den
finaste tänkbara propaganda för den oblodiga
kameraj akten. Så många hissnande
fotografiska fullträffar på afrikanskt storvilt av alla
slag vet jag mig aldrig tidigare ha sett
sammanförda inom ett par bokpärmar. Bilden av
den genom skogsmörkret framsmygande
bon-gon är ett gott exempel på hur de suggestiva
träsnitten hos ”gamla Brehm” skall ersättas i
vår tid. Och ordet ”hissnande” nyss använde
jag mycket medvetet: det finns buffelbilder i
den här boken som jag gärna skulle vilja ha
tagit — jag betonar tempusformen. Till den
planerade engelskspråkiga utgåvan bör
noteras att defassa eller dejarsa är det etiopiska
(ursprungligen amhariska) namnet på
vattenbock och inte ett lokalnamn, som författaren
(eller översättaren?) tycks ha uppfattat det.
Uppgiften i en bildtext att den lilla rödbuffeln
(”skogskon”) skulle vara den farligaste bland
bufflarna hör nog också till de detaljer som
bör ses över vid tillfälle; den finns med ännu
i Brehm av år 1923 men har i Sven Ekmans
text till 1936 års förkortade upplaga fått en
korrektare formulering.
”Boken om naturen” är ett tredje arbete av
typen naturvetenskapligt uppslagsverk som
just har börjat komma ut. Syftet, att skildra
”sammanhanget i naturen”, är ju i hög grad
lovvärt men verkar kanske tills vidare en
smula optimistiskt med tanke på den givna
ramen, nio häften. Jag är rädd för att
utgivarna efter hand kommer att finna sig
placerade mellan två stolar; i de två hittills
publicerade häftena verkar stilen för torr för
vanliga läsare och behandlingen för allmän
att vara av intresse för forskare. Typografins
och utstyrselns tråkighet är fullt kongeniala
med innehållet.
”Gotlands orkidéer” är ju ett något
lätthan-terligare ämne. Den boken har också utformats
mycket lyckligt: i samarbetet mellan en
framstående botaniker, verklig kännare av ämnet,
och en konstnär med den rätta lidelsen för det.
Petterssons text är elegant och precis, lärd
utan tyngd eller torka, och Rosvalls
illustrationer hör i sin ytterliga försynthet (vissa av dem
verkar kanske en aning färgbleka, glansdager
-fattiga, som om de växte i en av inga solfläckar
någonsin upplivad skugga) till det finaste jag
sett i svenskt blomstermåleri; det skulle inte
förundra om de en gång blir lika eftersökta
samlarobjekt som växterna själva. Bortsett
från det något sötaktiga omslaget är denna bok
med sin koncisa men lättlästa text, sin
enhetliga illustrering och klangrena typografi
genomarbetad på ett sätt som man är långtifrån
bortskämd med i vår bokframställning.
Haglund-Notinis jakthandbok faller i en
annan, mindre konstnärlig och mer handfast
genre, i vilken Notini tidigare har prövat sina
krafter genom det stora jaktlexikonet. Notini
har också gjort sig känd genom en rad
specialundersökningar i aktuella jaktproblem, som
har lett till aktningsvärda vetenskapliga
resultat och vars lärdomar han genom sin lediga
767
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
